Aftonbladet – 22 mars 1867, sida 2

och historia. Men denna skyddsgrundsats är ju illaredan till spillo gifven då de främmande trosvandterna ega att predika och göra proselyter x och hvarhelst de behaga. För min del besär jag också alldeles icke något skydd för lu erska kyrkan, ty hon skall under en fri författning med sanningens makt besegra sina motståndare efter samma eviga andens naturlag, hvarigenom en högre kulturutveckling alltid öfvervinner en lägre. Må skyddssystemet gerna för mig försvinna såväl ur kyrkolagstiftningen som ar tull-lagstiftningen! Men samma. motionär, som bibehåller denna återstod af skyddssystemet, tvekar ej att lemna lissidenterna rätt att våldsamt inblanda sig iluterska församlingens inre angelägenheter, och andra äro af den tanken, att orden: rena evangeliska läran, saklöst kunna utplånas ur vår grundlag, med undantag likväl för S 2 i regeringsformen. Men om det är rätt attstatsråden, som jemte, konungen utöfva summepiskopatet öfver kyrkan, kunna tillhöra främmande och icke kristen trosbekännelse, så drifves man ovilkorligen af konseqvensens oemotståndliga makt, för att tala med lagutskottet, att stadga alldeles detsamma om konungen och tronföljaren, ty hans samvetsrätt är väl minst sagdt lika helig, som undersåtarens. Men under sådana förhållanden blefve det också en alldeles ovilkorlig rätt och pligt för lutherska kyrkan att, äfven med uppoffring af alla verldsliga förmåner, tillkämpa sig en absolut fri författning. Ju bestämdare steg den politiska lagstiftningen tager i den riktningen att underkasta kyrkan ett främmande tyranni i toleransens: namn, ja allvarligare måste alla vänner till lefvande kristendom förbereda sig för en möjlig disruption. Skulle än presterskapet böja sig under oket och nöja sig med att vara statens prester i stället för kyrkans, så skola, i alla händelser, ledare icke saknas, som kasta oss vår vanära i ansigtet och draga massorna på sin sida. Tusentals både prester och lekmän finnas i vårt land, hvilka, likasom jag, äro lika varmt tillgifna den nya politiska ordningen, som vi äro ömtåliga om kyrkans frihet, och icke kunna låta afspisa oss med den försäkran, att den lag man stiftar, icke skall komma att tillämpas. Är meningen ej att den skall tillämpas, hvarför stiftar man den? Jag anhåller derföre vördnadsfullt, att konstitutionsutskottet noga besinnar -sig, innan det riktar en sådan spets mot Guds församlings öga och föreslår följande redaktion af besagde 28 S regeringsformen: Konungen eger — — — deras börd. rämmande trosbekännare må ej nämnas till sådana embeten, som äro inrättade för att undervisa i religiösa och kyrkliga ämnen, att handlägga ecklesiastika befordringsmål samt öfriga religionens och den religiösa undervisningens angelägenheter äfvensom att skipa kyrkolag ; ej heller må främmande roslörsanat såsom innehafvare al. annat embete deltaga i behandling af dylika frågor, der sådana till handläggning förekomma, Till öfriga embeten och tjenster med det undantag för statsrådets ledamöter, som i S 4 af denna grundlag är stadgadt, må bekännare af annan kristen troslära äf vensom af den mosaiska kunna utnämnas. Hvarje departementschef — — — höra. Vi återkomma till ett närmare skärskådande af ett och annat uti motiveringen a! denna motion, i sammanhang med en fort. satt granskning af de yttranden, som i första kammaren, från kyrklig synpunkt, fälldes emot reformen.