Aftonbladet – 21 mars 1867, sida 3

Causerier från Paris. Iunehåll: Den värnlösa barndomens fristad. — Den eminösa luckan. — En förmyndare med 20,000 mynd: lingar. -— Den lille amputerade — Ett gammalt bittebarns minnen. — Huru man i den förnäma verlden låter cett felx försviona. — De små artilleristerna. — Frieri hos barnhusdirektören. — BSorgfällighet å giftomannens sida. — En suck; adresserad till Stockholm. Paris den 16 Mars. Snart är det slut med att flanera omkring och studera Paris. När den stora folkvandringen börjar den 1 April får ingen tid att tänka derpå, Derför är det bäst att företa sina upptäcktsresor så fort som möjligt. Om ni vill så lemna vi boulevarderna och gå för att friska upp själen vid åsynen af ett välgörenhetsverk, Men är ni icke barpkär så följd icke med, ty vår vandring gäller hittebarnshuset. Hur ofta ha vi icke hört talas om denna inrättning, der onaturliga eller utfattiga mödrar lemna sina barn, afsägande sig alla en mod:ers rättigheter. Hur ofta har man icke på teatern sett dessa skakande scener, der en mor springer utefter rampen, med förtviflan målad i sit ansigte, och med-ett halft femfranesstycke i handen, ropande: Den andra hälften hänger om halsen på mitt barn! Öm bjertat icke bjuder er att taga de små varelserna i närmare betraktande; så skall derför måhända nyfikenheten förmå er att följa med till röe dEnfer 100): der den namnkunniga inrättningen är belägen. Se der bredvid den låga porten är ett fyrkantigt hål i väggen. En gråmålad lucka stänger öppningen. Tusentals små barn ha der blifvit skilda från modersfamnen, millioner tårar ha der fallit ner på marken. Kunde den gamla muren tala, så skulle den berätta om brustna hjertån och hjertlöshet, om qval och förhärdelse. Ni skulle kanske sjelf vilja se en mor, som i qvällens mörker smyger sig fram, för ätt lemna sin enda rikedom i denödesdigra öppningen? Det är omöjligt, ty sedan femton år tillbaka har luckan varit stängd, och de värnlösa små tagas emot vid dagsljus eller lampsken på ett kontor.