Aftonbladet – 21 mars 1867, sida 3

tlVvälsörenheten har gjort ett. ster framåt. Välgörenheten har gjort ett steg framåt. I Den fattiga och olyckliga qvinnan behöfver icke om natten smyga till hittebarnshuset med sitt barn, hon går nu om dagen för att åt barmhertigheten öfverlemna den nyfödde, som hon icke sjelf kan försörja och uppfostra. Hon ger ifrån sig sitt barn i den I öfvertygelsen, att hon hvilken stund som f helst kan äterfå det, att hon kän få veta hvar det lefver, om hon blott uppger de namn, under hvilka barnet en gång lemnades i inrättningens vård. Alla barn, som upptagas af hittebarnsI huset, ha i generaldirektören för de offentIliga välgörenhetsanstalterna sin förmyndare. I Vanligen har han omkring tjugu tusen myndlingar, från den allra spädaste ålder till 21 år gamla. id emottagandet hänger man om barnets Ihals ett band med en stämpel, som på ena :Isidan är präglad med en bild af helgonet tlVincent de Paul, och på andra sidan försedd I med ordningsnumret. Efter några dagar skickas oftast den lilla till landsorten med Isin nya mor, som på inrättningen väntat Idess ankomst. Tills barnen hafvå fyllt 21 lår förbli de under styrelsens uppsigt, och ! löfta nog händer det att de-små få återvända Itill inrättningen, för att der för andra och tredje gången söka sig en mor, eller rät: Itare sagdt, en vårdarinng. l Ioom inrättningens murar vårdas vanligen jomkring tre hundra barn, alla under tio år. Vi I kunna gå omkring och bese de stora saHarne och sofrummen. Allt glänser så poHeradt och rent, stengolfven blänka så röda, loch sängarne lysa bländande hvita. I Nu ringer middagsklockan och det sorlar som en bisvärm i korridorerna. Efter en .Istund gå vi genom matsalarne, der ett par Ihundra små parflar med den präktigaste aptit i verlden äta soppa, fårkött och hvita bönor, under det att deras mindre kamrater inne i ammornas rum spisa en lättare föda. Vår ledsagare för oss in i sjukrummet. IDer sitter en sköterska sysselsatt med ett Tbandarbete. Allt är så tyst och stilla, enIdast några lätta suckar höras då och då från ett hörn af rummet. I Hur är det med lilla Charles?? frågar vår ledsagare. Han är bättre nu?, svarar sköterskan. Suckarne tystna, men i stället höres en barnröst som sakta ropar på vatten. Vi gå till lilla Charles, en ljuslätt gosse, fyra och ett halft år gammal. Hans feberglödande ögon vändas mot oss med nyfikenhet. Du är sjuk, stackars liten.? ua : Hvar har du ondt?? ?Doktorn har tagit ett ben af-mig, men han lofva att jag skulle få ett annat af trä?, klagar den lille ock ett par tårar tränga sig fram i hans ögon: Sköterskan. upplyser oss att man för ep månad sedan amputerat Charles, hvars enå ben :varit obotligt angripet af en skröfulös svullnad. Kanske skall en deg, lilla. Charles mor komma och begära igen sitt barn. Hvad skall. hon. väl känna, då han kommer emot henne stödd på. träben? Ämnen till dramer faknas. icke på hittebarnshuset. Vår följeslagare är grtånad i tjensten, och om ni vill höra på så berätter han gerna några händelser. Första gången jag gjorde mitt inträde bär kom jag genom luckan?; säger han leende och. visar stäms peln, som han ännu bär om: halsen. Upptagen af kok er a tjenar jag nu den, som tog vård om min ungdom. Som ni väl förstår har jag varit i tillfälle att se mycket under min långa tjenstetid, och jag skulle kunna fylla volymer med mina minHen.? Berätta åtminstone ett par.? Nåväl, så hör då. Ni tror kanske att här blott.finnes barn ur de lägsta och fat. tigaste samhällsklasserna. Visstvinte.: Bland dem, som ni såg deratei matsalen, finnes åtminstone ett barn, söm -här en högförnäm och rik slägt. För nägra år tillbaka stan: nade en dag ett åkdon. utanför bittebarns. huset, och: en äldre. dam steg ur;och bad att få tala med direktören. Det-var: en dam som kunde ha åkt efter spann, men som kom i hyrvagn, för att kunna vara inkognito. . Hennes dotter hade begått ett fel och. spåren deraf måste försvinna. Direktören förstod att -det gällde. att rädda en familjs heder och kanske några: menniskors lif, ty flere af den höga familjens medlem: mar skulle icke kunnat öfverlefva ena skandal. En qvinna väntade uti vågnen med felet, som straxt d. rpå fick den numererade stämpeln om halsen? Högmodigt och hjertlöst!? Så hör då en annan händelse, som visar mera hjerta. . Måhända känner ni historien, ty det är helt nyligen den passerade och omtalades ialla tidningar. En artille ist i Vincennes hade en -kärlekshandel. med: en tjensteflicka, som en vacker dag försvann från byn, Den stäckars flickan hade begifvit sig till en god vän i Paris och födde der tvilliogar, ett par präktiga pojkar. Modren dog och hennes väninna visste. intet bättre råd än att bära de båda -moderlösa till hittebaroshuset: Men knappt en timme efter sedan tvillingarne blifvit emotI tagna på inrättningen, ringde någon häftigt å portklockan. Det var en artillerist eom begärde at blifva insläppt. I Inkommen på kontoret gjorde artilleristen I ställningssteg för direktören och förklarade att han var far till de nyss intagna tvillingarne och att han sjelf ville ha sina barn. Sedan artilleristen till fullo bevisat sitt faderskap lemnades barnen till: honom; och med nöjd min trädde han ut från hitteI barnshuset med en pojke på hvardera armen. På ett apotek : köpte. han ett dikora öch marscherade så ut -på vägen till Vincennes, sättarde sig här och der, för att med dihornet söka tysta de små skrikande, artilleristerna. Men ju närmare han kom kasernen, ju klarare insåg han att hans båda sönerännu voro för små för krigstjensten, och att regementschefen helt säkert icke skulle vilja enrolera dem, hvarföre han ändrade sin väg mAh octäöllda kacen ttill on mAr AM hadde i