Aftonbladet – 14 mars 1867, sida 3

RIKSDAG RA Gårdagens aftonplenum, Andra kammaren. Enligt k. kungörelsen af den 11 Maj 185: hafva markegångstaxornas upprättande i hvarje län varit anförtrodt åt två ledamöter af hvarje riksstånd. Sedan den gamla riksdagsordningen blifvit upphäfd, eger detta stadgande icke vidare tilltmplighet. Motioner hafva derföre vid denns riksdag blifvit väckta af hrr Hammarhjelm, Faxe och Per Nilsson, och hade statsutskottet i huf vudsaklig öfverensstämmelse med hr Faxes mo tion föreslagit i 1 , att halfva antalet af de deputerade, 8 till antalet, jemte två suppleante; mätte utses af landstinget och den andra hälften tillika med två suppleanter af konungens befall ningshafvande; Emot detta utskottets beslut hade hr Carl Ifvarsson reserverat sig och formu. lerade nu under diskussionen närmafe sitt för slag, åsyftande att samma antal som ofvan ät nämndt skulle utses af landstinget ensamt, och i län der två landsting finnas, lika med utskot tets förslag, att halfva antalet skulle utses aj hvardera landstinget. Med anledning härutaj uppstod en långvarig diskussion, i hvilken om: kring 30 talare deltogo, de allra fleste instäm. mande i hr Carl Ifvarssons reservation. He Ahlgren ansåg utskottets förslag icke kunna till fredsställa räntegifvarne ej heller innebära till räcklig trygghet för räntetagarne. Landshöfdin gen ansågs dock icke af talaren vara rätta man nen att utse halfva antalet, utan borde de alle: sammans utses af landstingen till halfva antalet bland räntegifvarne och till halfva, såvidt ske kunde, bland räntetagarne. Hr v. Troil ansåg att man icke borde bryta den historiska konti nuiteten, enligt hvilken hittills en del af de de puterade utsetts bland räntegifvare och en del bland räntetagare, men att landstingen hufvud sakligen komme att bestå af de förre, hvilka icke rimligtvis kunde begäras bestämma markegå gs. taxorna så opartiskt, att båda parterna blefvo nöjda. Tal. skulle hafva önskat, att en annan myndighet funnits, hvilken kunde hafva erhållit uppdrag att utse halfva antalet, men ansåg lands. höfdingen genom. sitt embete såsom den mest opartiske och fästade slutligen uppmärksamheten på, att markegångsprisen äro gällande ej blott mellan räntegifvare och räntetagare utan äfven beröra många enskilda förhållanden. Hr Hessle föreslog hela antalets väljande af landstinget, men 3 af räntetagarne, 3 bland räntegifvarne och 2 bland oväldige, samt fiste uppmärksamsamheten på att markegångsprisen ingripa i mänga rättsförhållanden. Hr ÅA. v. Proschvitz förordade för landstingens egen skull, att en del af de deputerade skulle utses bland räntegifvare och en del bland räntetagare; Frih. Ahlströ mer påpekade att, då en stor del af statsinkomsterna beräknas efter markegångspriserna, så skulle de förra minskas om de senare sattes för lågt, och föreslog, att i de län, der två lands ting funnes, !s af ledamöterna, 12 till antalet, skulle utses af räntegifvare, !;s af räntetagare och !s af andra, som hvarken vore det ena eller andra. Alla öfriga talare, nemligen hrr O. B. Olsson, ke Andersson, C.A. Larsson, grefve Posse, frih. Liljenerantz, hrr Erik Ersson, De Marå, Keij, Rosenberg, Hedlund, Ubr m. fl. instämde i hr Carl Hvarssons reservation och anförde såsom skäl att, då 75 regeringsformen stadgar, det ?markegångstaxorna skola upprättas genom deputerade, valda på sätt af riksdagen särskildt stadgas, riksdagen icke egde rätt att öfverlemna utseendet af en del bland dem åt landshöfdingen, som icke kan välja, utan blott Putse eller ?utnämna?; att landshöfdingen, såsom sjelf embetsman och räntetagare, väl kunde vara opartisk, men icke ointresserad; att om landshöfdingen skulle utse en del, detta kunde, till länets skada, störa det goda förhällandet mellan länets höfding och invänare! ett svenska