Aftonbladet – 14 mars 1867, sida 2

—— i — Emigrationen. Vi voro för kort tidse-l. lan i tillfälle att gifva offentlighet åt ett utdrag af en rapport till h. exe. statsmini-l tern för utrikes ärendena från svenska och norska konsula i Newyork, hvaruti anmäes, att, i sammanhang med den i fjol ökade emigrationen, fattigdom och lidande bland våra till Newyork ankomna landsmän äfven ökats i den betänkl gaste grad. Konsuln anör till slut, såsom en sanningsenlig skilring af förhållandet, ett bref från skattmästaren vid Gustaf Adolfsförsamlingen i Newyork, hr Fred. Wallroth, som i a!lo bestyrker de förut lemnade underrättelserna. Vi finna, söger P. T., uti den i Chieazo på svenska utkommande tidningen Hemlandet (för den 12 nästlidne Februari) en redogörelse för nämnda skrifvelse, hvarefter tidningen tillägger : Sådan är dessa mäns skildring, och vi tro ej, att det finns något skäl att med en annan tidning sätta i fråga, att taflan är dystrare än verkligheten. Vi erinra oss:en anekdot, som stått att läsa i Sv. Amerikanaren, bakom hvilken, ehuru den är något öfverdrifven, ligger enligt vår kännedom af förhållandena en förfärlig sanning. En ung man här i Vestern skref till hufvudredaktören af N. Y. Tribune, den största tidning i landet, och bad om hans förord till någon syssla. Den tillskrifne skall hafva svarat: ?Vi hafva här fyra hundra tusen menniskor, som hålla på att dö af hunvger. När de äro döda, kan det vara tid för er att komma hit?. -I Newyork är sannerligen stort elände och mycken fattigdom, som ökas deraf, att den starka emigrantströmmen der afsätter allt det fattigaste och hjelplösaste, som kommer med den från Europa. Hr konsul Habicht talar om det på WardsIsland i Newyorks hamn för medellösa sjuka inrättade hospital, och upplyser att, då många emigranter komma som second cabin passengers, de ej på denna barmhertighetsanstalt kunna få inträde. Hvad först beträffar detta hinder för den nämnda förmånens åtnjutande, vilja vi i förbigående upplysa, att det härleder sig trån ett stort. svek, som begås af emigrantångbåtabolagen. Äfven i England fin nes i lag bestämdt huru många steeragepassengers? som, i förhållande till fartygets utrymme, få intagas. Men man har öfverflöd på detta slags passagerare, då deremot platserna i Psecond class? äro temligen lediga. Då begagnar man det knepet, att registrera? det öfverskjutande antalet af mellandäcksfolket som andra kinscena passager rare?, men nog blifva allesammans instufvade i mellandäcket. Deraf kan man säkert till en mycket god del, om ej helt och hållet, härleda de farsoter, hvilka, såsom i fjol så ofta, utbryta om bord under öfverresan, just i mellandäcket. Förmånen att blifva intagen på Wards Island hosvitalet är dock just ingentimg att sakna. Det der hospitalet? hör med till Newyorks eländigheter. Vi veta, att landsmän, der intagna, hållit på att förgås i hunger och elände, helst ingen der förstod deras språk och således ingen kunde lyssna till deras nödrop eller förstå deras behof. Det var väl hösten 1865; men vi ha intet skäl att tro, det förhållandet sedan blifvit bättre. Således äfven der det allmänna erbjuder hjelp, der finnes iogen hjelp; barmhertigheten är, med förlof sagdt, ?humbug?. Hvad skall göras? Mr Wallroth föreslår, att något samfäldt göres af svenskarna för dessa olyckliga. Han ville lemna ett mycket generöst bidrag tjelf, och vi känna honom för att vara en man, som vid alla tillfällen har en öppen hand och gifver rikligen. Samfäld hjelp åstadkoms i fjol för de stackars skandinaver, som, till Newyork komna med Peruvian, hade koleran ibland sig. För de nödställda samlades då nittonhundra dollars, deraf vid pass en fjerdedel här i Vestern. Insamlingen i sjelfva Newyork var åå ganska betydlig. Der bo ock många svenskar, och en del, som hvarken sakna medel etler vilja. Men svenskarne der bo vidt kringspridda, så att de konnå hafva två å tre timmars väg till en utlyst sammankomst. Äfven saknas der på platsen en skandinavisk tidning, som har förtroende. Detta gör, att det icke är lätt att der få småbidragen samlade; hvad som gifves, kommer mest från händer, som kunna lemna i femtio och hundravis. Så hafva vi hört. Vi tvifla icke, att man skulle vara wilig här i Vestern till ytterligare bidrag; ty tvärtemot en uppgift af en person, som rest här och sedan lemnat oriktiga uppgifter i fäderneslandets tidningar, är gifmildheten och hjelpsamheten bland de utflyttade landsmännen ganska stor. Sv. Amerikavaren uttalar efter refererandet af konsul H:s bref samma öfvertygelse. Samma förslag — aut i de skandinaviska settlementen i landet samla bidrag — gör också Sändebudet. Det tillägger dock, att ehurn sålunda en hjelp kunde åstadkommas, så kunna dock medlen ej blifva tillräckliga att hjelpa alla. Vi imstämma i denna tanke, desto hellre som fattiga landsmän hemma äro, efter hvad man redan af hitkomna fått erfara, nog enfaldiga och nog lätrtrogna att tänka, det här finnas kapitaler samlade att hjelpa alla, som behaga komma, redan för det att de hört att något hjelpsällskap för emigranter hölle på att bildare. Så vilja vi ej heller att. om det vore möjligt (hvilket det icke är), ett sällskap med oinskränkta tillgångar bildades, detta skulle tjena till att locka alla Sverges, Norges och Danmarks fattiga att flytta hit. Hitflyttningen harså stora vanskligheter, att vi för vår del tro, att man ej med godt samvete kan tillåta sig några vare sig direkta eller indirekta inbjudningar dertill. Upp: repande hvad vi förut sagt, instämma vi derför med Sändebudet, då det säger, att enda botemedlet mot emigranternas blottställande för nöd genom qvarstannande i Newyork tyckes vara, att ingen borde lemna fäderneslandet, som icke har tillfyllest medel att hjelpa sig fram till destinationsorten.