Aftonbladet – 12 mars 1867, sida 3

t; har bidragit att upprätta denna regering och jag var bland de första att understöda president rv makten; hvarföre skulle jag vilja omstörta hvac jag har hjelpt till att grundlägga? Hvarföre fä lister man sig vid en af mina artiklar och glöm 1 mer alla, som skrifvits under en månads tid oct Si hvilka jag uppriktigt berömmer kejsarens rege ring för den bana, hon beträdt? Dessa få orc böra göra till fyllest att upplysa er om mini verkliga afsigter. Jag har ej haft för afsigt at begå den förbrytelse, som man tillvitar mig; jag har således icke begått den.? . t! Efter Girardin fick boktryckaren Serriere t förklara sig, hvilket han gjorde på följande sätt: 2) Mina herrar! Jag trycker alla dagar, sönda Igar och helgedagar, fyra dagliga tidningar, af hvilka tre utgifvas kl. 4 e. m.; två af dessa tid: ningar la Libert och la Presse, äro politiska, de ha geranter och borgen; de båda öfriga äro litterära; de sysselsätta båda omkring 40 redaktörer: man börjar den typografiska sättningen för I dessa fyra tidningar kl. 10 f. m.; sättningen at den betydligaste af de litterära tidningarne måIste vara slutad kl. 1 e. m. och öfverlemnad till stereotypien, som skall reproducera den elfva gängen, så att den kan tryckas på tio pressar; de politiska tidningarne använda något längre tid för verkställandet af sättningen, hvilken äfven måste stereotyperas, la Libertå två gånger Joch la Presse en gäng, för att afdraga dem på flera pressar och vå det att deras tryckning må vara slutad i mycket god tid: dessa fyra tidninfar sysselsätta 75 sättare, 16 stereotyperare, 6 orrekturläsare. Jag frågar er, mina herrar, om det är möjligt för en enda menniska att läsa och öfvervaka allt hvad hon trycker, då så många särskilda krafters samverkan erfordras, då det till på köpet är allmänt kändt, att författarne sjelfva, hufvudpersonerna, icke ha tid att läsa om hvad de skrifvit? Så går det till alla dagar. Hvad mig beträffar, har jag icke kunnat läsa den artikel, som är underställd er pröfning, att börja med af det skälet, att jag icke hartid dertill, samt vidare emedan jag sätter förtroende till den politiska redaktionen för de tidningar jäg trycker, hvilken är långt ifrån fiendtlig mot re geringen, samt det i alla händelser i dessa tidningar finns någon, som ansvarar, och någonting att betala med, ty hvarje tidning har sin gårant och sin borgen; den har dessutom sina egna censorer. Af alla dessa skäl anser jag min ansvarighet vara väl skyddad. Jag har alltså lika litet läst denna artikel som många andra till följd af den trygghet, som min vän Emile te Girardins hederlighet och klokhet ingifva mig. Då jag icke läst den, och jag har icke läst den, jag ber er tro det, har jag icke med vett och vilja bidragit att begå den förbrytelse, hvarför man, anklagar honom. Annu ett ord?, yttrade Sevriere till slut. Enligt dagens rykten och i det ögonblick, då friheten tyckes skola återgifvas åt boktryckerierna, var jag långt ifrån att föreställa mig, att jag skulle åtalas i kraft af lagar, som påstås ha tjenat ut. Jag har likväl blifvit det, trots det slags interregnum, hvari vi befinna oss, och då det borde anstå med vår inblandning i rättegångsmål. Jag önskar, att jag må vara den sista ankla gade inför er och att slutligen få se en lag om boktryckerierna, som ej fordrar ansvarighet för boktryckaren annat än då författare och utgifvare saknas, en lag, som ej drabbar honom annat än då han intager deras plats och då det är tydligt, att han gjort bruk af sin vilja. I öfven rättvisa, om I låten mig från målet återgå till mina göromål, ty under det jag är här, kan jag ej uppfylla de förpligtelser, lagen ålägger mig.? Klockan 2 afträdde domstolen för stt öfverlägga. Klockan var öfver 4, då domrarne åter inträdde i domsalen. Ordföranden tillkännagaf då, att domstolen skulle afkunna utslag följande dag. När domrarne stego upp för att gå, hördes skallande skrattsalvor. Ordföranden satte sig då åter och förklarade sessionen ånyo börjad. ?Stadstjenare, låten åhörarne afträda?, befallde han. Efter en långvarig och fåfäng väntan hade också åhörarne ingenting emot att få komma ut, och ordförandens befallning gaf endast ny fart åt åhörarnes anmärkningar under utgåendet. Det utslag, som följande dagen afkunnades, lydde, såsom redan är bekant, på 5000 francs böter för Girardin och 100 francs för boktryckaren. Domstolen fann nemligen mildrande omständigheter förefinnas att icke ådöna fängelsestraff. Girardin tillkännagifver i la Libert för den 7 dennes, att han vädjat mot detta utslag och ämnar låta inför den kejserliga domstolen försvara sig af de utmärkta advokater, hvilkas biträde han afböjt hos underdomstolen, samt förklarar i ett särskildt! tillägg, att han hädanefter kommer att sälla sig till kejsarrikets systematiska motståndare. Under rubriken Herr de Girardins dom? förekommer nemligen i tidningen följande af hufvudredaktören sjelf undertecknade förklaring: Den korrektionella polisdomstolens i Paris sjette kammare har i dag på förmiddagen afkunnat det utslag, som den icke kunde afgilva i går efter en och tre fjerdedels timmes öfverläggning. Författaren till de otaliga artiklar, som trycktes från den 29 Oktober till den 10 December 1848, artiklar, som emellertid icke hindrade honom att den 9 Januari 1851 bli landsförvisad från Frankrike genom samma dekret, som förvisade herrarne Thiers, de Remusat, Jules de Lasteyrie, Duvergier de Hauranne, general Changarnier, general de Lamoriciere, general Bedeau, general Leflo, general Laidet, allesammans medlemmar af nationalförsamlingen, alla oantastliga i kraft af konstitutionens bud, den fordne folkrepresentanten. hufvudredaktören för la Libert, den för en d. 1 Mars 1867 offentliggjord artikel med rubriken Bättre öden? under åtal ställde herr Emile de Girardin har under Napoleon III:s, fransmännens kejsares regering blifvit dömd till! högsta bötesbeloppet. Den dömde har genast vädjat. Men inför den högre domstolen skall han icke ensam försvara ! sig; han skall understödas af mäktiga ord, hvilka . han af en till högsta grad och till sista stunden drifven grannlagenhet ansett sig icke böra anlita.? Då det åtal, för hvilket han varit föremål i enlighet med föreskrifterna i artikeln 4 i dekretet af den 11 Aug. 1848, ett dekret, som i Maj 1851 tillät ostraffadt sägas, att den tjugosju gånger af Frankrikes ur allmän omröstning utgångna representanter stadfästade regeringsformen hade blifvit listigt undanstulen (filoute); ett dekret, som på det mest uttryckliga sätt förbehåller, erkänner och proklamerar rätjighet till diskussion och granskning af den verkställande maktens och dess ministrars handlingar — då