Aftonbladet – 11 mars 1867, sida 3

icke kunde påstås, att andra slags lotterier vore mer omoraliska och mindre värda legalisation än det kongl. svenska jernvägslotteriet; emedan det vore bättre att köpa sina barn lotterisedlar än att förstöra penningarne på krogen; emedan det snart torde blifva nödvändigt att jordegendomarne ställas på obligationer, och emedan det vore orätt om andra kammaren, som icke ensamt utgör svenska folkets representanter, genom ett afslag skulle betaga första kammaren tillfälle att äfven få underkasta motionen sitt skärskådande. Emot denna sista sats opponerade sig hr Bergström och betecknade den såsom en förvänd grundlagstolkning, samt påyrkade hvardera kammarens rätt att, utan hinder af något slags grannlagenhet, afslå en motion. Hr Kolmodin motsatte sig lotterierna, emedan, då man behöft 100 år för att genom lagar och författningar inskränka lotterivurmen, det icke funnes något skäl att åter söka väcka lust för detta det uslaste af alla slags spel. Behöfdes industrilotterier för vissa orter, så hade man i Malmö visat, huru det kunde gå för sig att erhålla tillstånd dertill utan att genom lagstiftningen kring land och rike utbasuna detsamma. Hr v. Troil fann sig, såsom den konungens befallningshafvande, som meddelat tillstånd till lotteriet i Malmö, förpligtad påpeka den stora skilnad som ligger deruti att rättighet till lotteri för ett särskildt undantagsfall bevilljas, hvilket för hvarje gång måste underställas K. M:ts särskilda pröfning, och deri att lotterier i allmänhet förklaras lagenliga, samt erinrade, att den största mängden af lotterier, som med vederbörandes tillstånd förrättas, hafva sin grund och berättigade ursägt i fattigdom. Sedan äfven blifvit utveckladt, hvilken ofantlig spridning lotterier tvifvelsutan skulle erhålla, om industriföremål blefve berättigade till bortlottning, bifölls utskottets afstyrkande betänkande. i Med sanledning af två utaf hrr Johan Erikzon och Åstrand väckta motioner hade samma utskott i betänkandet n:r 5 hemställt, dels att föreslagen inskränkning i den nu lofgifna tiden för jagt efter tjäder, orre och hjerpe icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda, hvilket bifölls, och dels att giller eller snaror icke må för det vildas: fångande begagnas utom Norrland. och der endast under eljest för jagt lofgifven ti — hvilket afslogs med genom votering afgifna 68 röster mot 60, sedan likvisst förslaget blifvit ändradt derhän, att i stället för ordet Norrland de särskilda norrländska länens namn och och Dalarne blifvit insatte. Andra kammarens tillfälliga utskott n:r 6 hade i sitt betänkande n:r 2 i anledning af hr Borgs motion föreslagit, att riksdagen måtte anhålla, det K. M:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida skyldigheten för skeppare å inrikes gående fartyg och båtar att, vid inseglande genom nåotdera af inloppen Furusund, Södertelje, Sandamn eller Dalarön, der lägga till för undergående af tullvisitation, må kunna helt och hållet eller till någon del upphöra. I en reservaion hade hr C. Fr. Carlson, emedan denna fråga vore af en allmän karakter, föreslagit samma åtgärd, men med afseende på tullstationer i allmänhet, belägna utanför destinationsorter. På yrkande af hr Bergström m. fl. bifölls yrkandet denna reservation. — Under öfverläggningen härom framställde grefve Posse till talmannens afgörande, huruvida proposition på denna fråga numera kunde framställas, sedan K. M:t genom utslag förklarat det val ogiltigt, på grund af vilket motionären, hr Borg, innehaft sin plats såsom riksdagsman i kammaren. Hrr Witt och Rosenberg erinrade, att denna omständighet var itan all betydelse för framställning af proposi: ion i frågan, ty skulle den vara till hinders, så borde ock alla de beslut, i hvilka hr Borg delagit, vara ogiltiga. Talmannen fann icke heler någon betänklighet vid att framställa propoition. Derefter föredrogs och bifölls statsutskottets nemorial n:r 28, hemställande att riksdagen ville, senom skrifvelse, hos K. M:t anhålla, det förekrift måtte kammarkollegium meddelas att vid wvarje års slut till K. M:t inkomma med fulltändigare tabellariska sammandrag öfver utarenderade kungsgårdars och öfriga kronolägenheers förvaltning än hittills, för att i vanlig ording statsutskottet delgifvas. Likaledes bifölls vevillningsutskottets i betänkandet n:r 7 afgifna fstyrkande till några af hrr Fahlander och Helerström föreslagna förändringar i gällande tull!axa. I utlåtande n:t 7 hade bankoutskottet föreslait att texten å bankens sedlar skulle i så måtto örändras, att ?Swverges rikes ständers bank? skulle tbytas mot orden Sverges riksbank. Benämigen Sverges bank förordades deremot af hr on Troll, emedan första kammaren redan anagit denna benämning; af grefve Posse, emejan denna benämning bättre skulle förstås utikes, der man var van vid dylika benämningar åsom Englands bank?, Norges bank? o. 8. v. ch derföre skulle bidraga att stärka vår kredit tomlands, samt emedan grundlagen intet hinder ade deremot, då deruti icke mindre än fyra olika enämningar på bankens sedlar förekomma. Hr Je Mare Dpeklagade, att andra kammaren alltid omme efter den första med sina beslut, då cet orde vara tvärtom, och protesterade mot den ppfattningen, att första kammarens beslut skulle verka på besluten i den andra. Hvad sjelfva aken beträffade så betviflade tal. (ett tvifvel om äfven af andra talare yttrades), att fyra beämningar på banken funnes i grundlagen: så rycket vore dock säkert, att benämningen Sveres riksbank oftast funnes der och på alla de tällen der det hufvudsakligen var fråga om banen. Det svenska namnet sedlarne skulle tvifelsutan, om det blefve bestämdt till Sverges iksbank?, förstås af svenskar och måste öfveräittas för utländningar. Hade man kunnat, såom i hörnet på de nuvarande sedlarne, öfverätta benämningen rikets ständers banks sedlar red Schwedische banknote? o. s. v., så kunde et utan tvifvel ock låta sig göra med benämingen Sverges riksbanks sedlar. I samma syfte ttrade sig ock hrr Lönnberg, Lindström, Carl fvarsson och frih. Sebultzenheim, hvilken i votsats till flere andra talare icke an:åg för en makfråga, huruvida man följde eller icke följde rundlagens iliga ord. Utskottets förslag bislls.— Likaledes bifölls semma utskotts utlåinde n:r 8, i hvilket blifvit hemstäldt, att hr Vallenhergs motion, angående myntfotens beämmande i guld, icke måtte till någon riksdaens åtgärd föranleda. Vidare föredrogs och bifölls utan diskussion igutskottets utlåtande n:r 39, innehållande, med nledning af en utaf hr ÅA. Rydberg väckt moon, förslag till ändring i gällande lag angående iftomannarätt. Detta förslag innehåller hufvudwkligen: Mö, som fyllt 25 år, stånde ej under iftoman?; faders och moders samtycke såsom lkor för äktenskap må ej gälla i afseende på iö, som fyllt 25 år; fader och moder ega ej, såom nu, enligt 6 kap. 1 giftermålsbalken, att öra mö arflös, som vid ofvan angifna ålder inår äktenskap, utom i de fall som i 2 afsamja kapitel omförmälas, Öfoerläggningen om gemensamma andalktsöfningar. Med ledning af en till lagutskottet remitterad, f hr Grafström väckt motion, hade utskottet i tlåtandet n:r 40 tillstyrkt en förändring i kongl. irordningen angående särskilda sammankomster