Aftonbladet – 8 mars 1867, sida 3

-fang on fysiologiens begrepp och en framIställning af dess behof, dess forskningemetod Joch rätta metoden att meddela undervisning Ji densamma. Men då jag om vetenskapen i detta ords djupaste och strängaste mening Ihyser den tanken, att den aldrig är ämnad att blifva den stora allmänhetens egendom Toch ej heller behöfver det, ehuru dess mödosamt vunna afkastning ingår i samma all: mänhets dagliga bröd, så kan det icke falla mig in, att här skrifva en lärd afhandling. Detta behöfves heller icke. Det skall vara nog att erinra derom, att fysiologien har till sin uppgift att utforska och ur naturliga orsaker förklara alla de lefvande varelserna: lifsyttringar, de naturprocesser som försiggå i deras särskilda organer och som karakterisera dem och göra dem till hvad de äro. Fysiologien är en gren af naturforskningen, hon gär i samma riktning och använder samma metoder som de öfriga naturvetenskaperna. Det är uppenbart för enhvar, att vår kunskap om naturen ieke är medfödd, och att den ej heller kan förvärfvas på någon annan väg än erfarenhetens — genom. iakttagelse ooh experiment. Ingen skall på sin studerkammare, med fönsterluckorna till-krufvade och lampan släckt, någonsin kunna afvinna naturen en enda slant af hennes omätliga rikedom, vore hans själsgåfvor än aldrig så stora och använde han än ett helt lif på detta onyttiga experiment. Det är sannt, att naturen skänkt och skänker oss många lärdomar, utan att vi med våld behöfva aftvinga henne desamma ; — det äpple, af hvilket Newton lärde tyngdlagen, föll ju af sig sjelft från trädet; — men huru skulle detta vara möjligt, då det gäller att kasta en blick i det inre af en lefvande kropp? Vi skulle då nödgas vänta tills slumpen med klumpig och omild hand efter olyckshänelsernas metod anställt alla de operationer Bs.m vi behöfva, men icke sjelfva få utföra. Den vetgirige naturforskaren skulle då ständigt behötva önska olyckor öfver djur och menniskor, på det han måtte få tillfälle att släcka sin törst efter kunskap. Skulle denna metod minska vår egoism och stärka vår känsla af medlidande? Tvärtom! Och huru skulle det gå med vetenskapens utveckling? Den skulle måhända behöfva vänta i årbundraden eller mer för att viona en upplysning, som ett enda experiment är tillräckligt att lemna. Iogen kan på förhand veta, huru det ser ut inuti ::ans egen kropp, och om vi förelade hela mennisko-lägtet en lifstids bere deisetd till besvarande af det allra en-laste anatomiska problem, men med förbud att för denna undersökning använda någon död eller lefvande kropp, så skulle ingen enda af hela den mi.liard menniskor, som nu anses lefva på jorden, kunna lösa denna uppgift. Men, invänder man, det är ju icke förbjudet att undersöka döda kroppar! Kan man icke nöja sig dermed och lemna de lefvande i fred? Det är sannt, att vi efter århundradens kamp emot fördomen hunnit så långt, att vi få undersöka döda kroppar till och med af menniskor, och anatomien är också nöjd dermed. Icke så fysiologien. Hon kan icke nöja sig med de stela formerna — hon söker det lefvande lifvet som rörer sig i dem. Fysiologen befinner sig inör de ännu obekanta vitala processerna inom vår organism alldeles i samma läge, som en olärd inför en ångmaskin, hvars hjul cch häfstänger han väl kan i detalj betrakta och lära sig förstå buru de gripa i hvarandra och huru, när allt detta kommer i rörelse, en mäktig mekanisk effekt deraf uppkommer. Men icke lärer han väl i första tget fätta sammanhanget mellan denna effekt såsom verkan och stenkolet under pannan såsom orsak, förrän han får se maskinen i gång och att dess rörelse verkligen beror i första hand på kolets förbränning. Om vi tänkte oss hela den närvarande mensklighetens kunskap i naturvetenskaperna förgången och en ångmaskin uppgräfdes ur jorden, få kan ingen beräkna, hvilken lång tid och hvilka otaliga experimenter, som skulle behöfvas, för att åter lära oss förstå denna apparat. Och huru evkel är de: åndå icke emot ett naturens allra enklaste konstve:k ! Att vi, som kalla oss bildade, vu så jemförelsevis lätt kunna sätta oss in uti denna mekanism beror blott derpå, att vi ega till vår hjelp och makligt göra oss till godo dervid frukterna af många föregående generationers långa och mödosamma arbete på vetenskapens område. Vinsten deraf tillfaller menskligheten såsom en gemensam egendom, det är ett kapital som ligger i den allmänna rörelsen, en rikedom som vi, utaa att märka det, insupa med den luft vi andas. Närvi eola oss på höjderna af vår tids bildning, så må vi ej förgäta, att den grund, på hvilken vi stå, är en ättehög som gömmer förgångna generationers möder. Må blomman i trädets topp icke glömma roten som ligger gömd i jorden och som gifver hela trädet sin näring! Vår mesta rikedom är dock ett arf. Det vill synas eom skulle vi nu hafva fört vårt resonnemang på afvägar från det egentliga ämnet, och man skall säkert f det nyss sagda hemta ett argument mot den sak vi ville försvara. Man skulle kunna invända, att fysiologien är redan gammal nog och att vi borde hafva tillräckligt att lära af de a beten, som redan föregående generationer utfört; — med ett ord: vi borde låta vivisektionerna hvila och i stället ransaka skrifterna. kn sådan tanke spåra viockså otve tydigt i de artiklar som gifvit anledning till närvarande framställnieg, och det var just till denna punkt som jag nu ville komma. I båda de antydda artiklarne framskymtar en dunkel förestäilning derom, att fysiologien nu i draget borde kunna anses vara färdiz och ingenting vidare ha att lära. Hur smickrande för fysiologien denna föreställning vid första påseende än må kunna synas, så måste vi dock å vetenskapens vägnar deremot opponera oss. . Ty i stället för ett smicker innebär denna föreställning i sjelfva verket raka motsatsen, Först och främst tro vi oss nemligen såsom regel kunna uppstä:la den satsen, att enhvar, som tror sig i något ämne vara så hemmastadd att han ingenting vidare bar att lära, just derigenom gör