Aftonbladet – 8 mars 1867, sida 3

-) de redan vunna. Dessa äro uppgifterna för dldet vetenskapliga studiet, undervisningen gloch den experimentela forskningen. Det är n nu här egentligen fråga om sättet, metoden g I för lösningen af dessa uppgifter. d! Hr Nordvall har föreslagit goda planscher o såsom ett vid naturens studium tillfyllest I görande surrogat för naturföremålen sjelfva, I-II brist på originalet kan en afbildning utan altvifvel göra god nytta. Detta är också san: . nolikt ändamålet med sådana planscher: al och deras begagnande är ett sätt att görs 1lsig till godo en redan vunnen erfarenhet. Men att ändamålet lika lätt och lika bra? 3! på detta sätt kan vinnas, deruti kunna vi å icke instämma. Icke alltid lika lätt af det I skäl, att goda planscher vanligen äfven äro .dyra, under det att en hel mängd natur: , föremål kunna erhållas för intet, om man r I blott vill göra sig besvär att taga dem; icke lika bra af det skälet, att afbildningen at tjett naturföremål alltid måste vara ofull: ,)komligare än originalet sjelft. Då emeller-itid hr Nordvall här möjligen endast afsett 1 barrs experimenter med insekter, så vilja i vi, utan att inlåta oss på frågan om insekternas sensibilitet, gerna medgifva att det för barnet kan vara till och med bättre att ; nöj sig med planschstudier, än att vänja I sig vid at: till föga nytta förstöra naturens t) verk. Att göra detta i onödan skola vi rjalltid anse fördömligt. Om vi således i 3 Jalla andra fall anse planscher sämre än na-I turen sjelf, så anse vi dem dock såsom ett , godt nödfallsmedel, och detta gäller isynI I nerhet för elementarstudierna och elemenI tarundervisningen, som aldrig kan hafva I något annat till sin uppgift än allmän bild I ning, således icke åsyfta något större mått Jeller någon annan art af studier, än de-samma, som den stora, bildade allmänheten I kan och bör ega. Elementarbildningen åsyfItar med andra ord icke någonting annat än I vetenskapens allmännaste, redan vunna re: I sultater. Annat är förhållandet med studilerna vid universitetet eller de verkligen vetenskapliga studierna. Dessa studier kunna Jicke inskränka sig ensamt till inhemtandet Jaf vetenskapens allmänna resultater, utan I måste omfatta även detaljerna och sättet I bvarpå dessa vunnits. Med vaket och kriI tiskt öga måste den verklize studenten taga J emot och tillegna sig vetenskapens skatter. Men huru är det möjligt att kontrollera en uppgift om ett fysiologiskt fenomen utan att hafva sett det, utan att hafva sett ett enga experiment deröfver? Ett experiment måste med ett annat experiment kontrolleras. Hvad den fysiologiska undervisningen å lärosalarne angår, så bedrifves den hos de stora kulturfolken på hufvudsakligen tvenne sätt. Antingen föreläser läraren öfver ett spe: ielt kopitel af vetenskapen, inom hvilket hans egna vetenskapliga forskningar för tillfället röra sig, och han framlägger då för sitt auditorium de nya rön han gjort och bevisar dem med experimenter; eller också föreläser han en årlig kurs, som innefattar en öfversigt öfver hela vetenskapen, mer eller mindre kritist behandlande detaljerna och efter tid och omständigheter mer eller mindre illustrerad af planscher och experimenter. Mig veterligen har den förra metoden använats endast af en enda nu lefvande fysiolog, nemligen Claude Bernard vid College de France i Paris. Vid användningen af denna undervisningsmetod faller det af sig sjelft, att vivisektioner äro ett oundgängligt vilkor. De bedrifvas också i Bernards lärosal i större skala än på något annat ställe i verlden, och detta icke inför en vald och tystlåten publik eller inom lyckta dörrar; ty, såsom hvar man vet, äro föreläsningarne vid College de France ingalunda afsedda blott för studenter, utan för enhvar som vill höra dem — med ett ord: lärosalarne stå öppna för hela verlden. Det är således ett faktum, som ingen lärer bestrida, att verldens erkändt förnämste vivisektor under lagens och den allmänna opinionens skydd för öppna dörrar verkställer sina vivisektioner midt i sjelfva brännpunvkten för vår nuvarande civilisation, i bildniogens och intelligensens hufvudstad. Och det är dock detta samma Frankrike, detta samma Paris, som hr Nordvall fram: håller såsom ett exempel i motsats mot vårt eget land i fråga om mensklighet och en ömmare omvårdnad om de djur, som användas till menniskors nytta! Mången skall måhända uti allt detta finna en motsägelse. För oss deremot innehålla dessa företeelser ingen sådan, de låta tvärtom . ganska väl förlika ig och vi tro oss finnal den eåkla och tillräckliga förklaringsgrunden dertill i det franska folkets erkända in: telligens. Man har förebrått oss svenskar att vi vilja likna fra smännen. Vare härmed huru eom helst, så ville jeg dock önska, att den svenska allmänheten i ett afseende ville likna fransmännen, nemligen deruti att tolerera de vivisektioner, som göras inom den fysiologiska institutionens åt vetenskaper helgade murar. I Tyskland följes allmänt vid. alla detta lands många universiteter den andra af de båda anförda undervisningsmetoderna. Härvid experimenteras i allmänhet icke mycket i detalj och framställningens form är vanligen öfvervägande dogmatisk. Detta allt torde också passa bäst för omsländigheterna. Då hela vetenskapen skall genomgås under den korta tidrymden af två terminer, så måste man hushålla med de tidsödande exptrimenterna och auditoriets hela traktan går egentligen blott ut derpå att på möjligast korta tid få höra det för examen nödvändiga qvantum satis. Flertalet af dessa åhörare studera i allmänhet icke i tanken på den framtida nyttan af goda kunskaper, de höra egentligen blott och deras närmaste framtid är examen. Jag erinrar mig en student i Berlin, som under en enda semesier betalt Collegiengeld? till ej mindre än 13 särskilda tärare! Vivi sektioner förekomma på de tyska lärosalarne i allmänhet ganska sällan och göras nästen! endast på laboratorierna vid den vetenskap liga forskningen i egentlig mening. Före-!, läsningarne betraktas allmänt i Tyskland 1 endast som examenskurser och det egentliga studiet hänvisas till laboratorierna. der