Aftonbladet – 8 mars 1867, sida 3

Om vivisektioner. I. Vivisektioner skola alltid i någon mån förblifva motbjudande för vår naturligg känsla, och detta i desto större grad, ju mindre vi i allmänhet vant oss att underordna densamma under vårt förstånd, och ju mindre de insigter äro och ju inskränktare de vyer öfver naturen och menniskans plats och betydelse i dezsamma, hvilka kunna lemna oss de nödiga hjelpmedler vid den lugna pröfningen af vivisektionernas berättigande. Den stora mängden aj menniskor, som saknar hvad man vanligen brukar benämna bildning, och den del af der för öfrigt bildade klassen, som likväl sakna egentliga insigter uti och något större intresse för naturvetenskaperna, ha i förhållande till vivisektionerna hufvudsakligen att röra sig på känslans område. När man nu betänker. hvilken stor del af menskligheten, som till: hör endera af de båda nämnda kategorierna, så kan man väl förklara sig, hvarför mån. gen känrer sig frestad att träda i harnesk mot vivisektionerna. Den känsla, som mavar den bildade msnnen dertill, torde huf vudsakligen vara medlidandet med experi mentdjuren, då den deremot hos den obildade, som har svårare att fatta motiverna, lättare antagec formen af harm mot fysiologerna. Dessa känslor gifva sig dock sällan luft i offentligheten. Den bildade man: nen torde i allmänhet afhållas derifrån, dels af sina större insigter i allmänhet och deraf betingade större lätthet ett förskaffa sig en riktig uppfattning af fysiologiens allmänna betydelse tör menskligheten och de nödvändiga vilkoren för denna vetenskaps existens och utveckling, dels af sitt medvela.de derom, alt den stora allmänheten icke är det räta forum, inför hvilket en fråga af så ömtålig natur och som för sin lättare lösning behöfver taga både insigter uti och kärlek för vetenskapen i anspråk, i första hand bör diskuteras. Men när hans känsla icke längre återhålles häraf, utan gifver sig luft, så riktar sig hans anfall enligt regeln mot sak och stöder sig på skäl. — Den obildade deremot torde i allmänhet afhållas från ett sådant angrepp, dels genom en instinktartad aktning för samhällets institutioner, dels och kanske mest af den senom vanan vunna erfarenheten, att velenskapen och dess idkare bos de bildade vanligen finna beskydd och försvar. När han au ser eller tror sig se detta band på sin återhållsamhet bortryckt, så försummar han icke tillfället att göra sitt angrepp. Detta riktar sig då hufvudsakligen mot person, och dess form är smädelsen. Från båda de antydda hållen ha angrepp mot vivisektionerna nyligen varit synliga inom Aftonbladets spalter och mot hvilka jag ansett för min pligt att uppträda såsom ysiologiens målsman. I en föregående arikel har jag sökt bemöta de direkta ansrepp, som de antydda artiklarne innehålit, och om jag nu betecknat den ene an oriparen — oaktadt hans anonymitet — så: som tillhörande den obildade hopen, så är det icke i afsigt att fortsätta i polemisk stil, utan blott af skyldig aktning för det samhälle, inom hvilket den läroanstalt är förlagd, vid hvilken jag öfvar min offentliga verksamhet. Samme författare, som i sin artikel tillåtit sig en insinuation emot studenternas moralitet just under en tid, då deras goda anda temligen allmän, inom hela landet vunnit ett rättvist erkännande, gifver nemligen sjelf genom hela sitt uppträdande en temligen slät föreställning om den Pstigande hyfsning? inom sambället för öfrigt, hvarom ban talar, ifall han skulle få anses tillhöra den bildade klassen inom sjelfva universitetsstaden. Man skulle deraf alltför mycket påmionas om det bekanta ordspråket, att man ej skall bjuda bagarbarn bröd?, hvilket jag anser här icke rättvisligen kunna tillämpas. Sedan emellertid dessa båda artiklar blifvit bemötta, återstår sjeliva saken, bvilken torde vara af tillräckligt intresse för att kunna taga nägon uppmärksamhet i anspråk. Först måste jag dock uttryckligen erinra derom, att jag här icke ämnar yttra mig om andra vivisektioner än dem, som företagas för vetenskapligt ändamål. Kan det bevisas, att ?vivisektioner i egentlig mening? i de flesta, eller ens i några fall göras för något annat ändemål, så skall äfven jag ange dessa fall för Pskändligheter?, Tilldess behåller jag den mening jar hittills hyst, att alla ?vivisektioner i egentlig mening? göras för vetenskapligt ändamål, och att det just är detta ändamål, som i det vanliga språkbruket för dem reserverat namnet. Det är blott om dessa, som här blifver fråga. I min för gående artikel betecknades dessa vivisektioner såsom ctt för den fysiologiska torekningen och undervisningen Pnödvändigt ondt?. — Att de äro ett ondt, derom tror jag att allmänhe en redan är tillräckligt öfvertygad, utan att jag behöfver göra mig mödan att söka bevisa det. Vid denna bevisning har jag haft en alltför god bjelp, osh det återstod mig blott att i min föregående ariikel visa, det vivisektionerna i sjelfva verket icke äro ett ondt i så hög grad, son man tycks ha föreställt sig. Det kommer nu närmast i ordningen att söka visa vivisektionernas nödvändighet för den fysiologiska forskningen och undervisninman —Här oalnlla dat kancka vara nå min