Aftonbladet – 6 mars 1867, sida 3

I ken för konungen och kronpri Jken sednare talmannen blit Stal, alliPbalv Kalu IUI blIll JRUUHUI CUM UT sparsamt lefnadssätt. Detta anförande, som enart trycktes i Allmänna Journalen, uppväckte allmän förtrytelse i borgareståndet. Kommersrådet Santesson — en af ståndets mest framstående ledamöter — uppläste ett långt anförande, hvari bittert klagades öfver de anfall, som gjorts till nackdel för handeln, denna hufvudnäring för borgareståndet?, och mot borgareståndet, hvilket representerade handeln, allt af majoren Påhlman. Anförandet slutade med, att af ridderskapet och adeln ?vönligast begära den esplication och den satisfaction, som rikets första stånd, i en sådan händelse som denna, -I skall ofelbart finna dess medstånd förtjena?. fl — Assessor Arosenius, stademajoren Westin, grosshandlaren Lamberg och vice talmannen Lindberg yttrade sig i samma syfte, och hela ständet instämde r hr Santesson. Ståndet hade med så gr i lationer öfverhopats, att det ej var med utss vär sigbet törenligt ot låte sädavt oObeifradt passera, erär den synbarliga afsigten var, att gevom hvarjehanda nya stadganden undergräfva ståndets privilegier. Man borde yrka, att major Pån!man aflandtmarskalken, enligt 50 riksdagsordningen, skulle undfå en tjenlig föreställning och varning. — Efter någon ötverläggning beslöts, att hrr San-tessons och Arosenit memorisler skulle hvila, och talmannen, direktören Schwan, skuile :l emellertid genom samtal med landtmarskalilken utröna, hvad upprättelse borgareständet . kunde ega att förvänta, på det att ståndet der efter mätte komma i tillfälle att afgöra, huru med detta ömtåliga mål vidare borde förfaras?. Semme dag hegaf sig telmannen till både landtmarskelken och hofkansleren för att anmäla ståndets missnöje. Dessa anmälte saen, till hvil fvit uppkallad. Dervid hade kronyrinsen hållit ett charmant ial, gilvit de mest nådiga försäkringar om l sin bevågenhet fö: borgareståndet och yttra! ?ein stora ledsnad och förtrytsamhet öfver det anfall, fom skett mot de handlande, desto hellre som majoren och riddaren Påblmen tillhörde H. K. Höghets eget hus? 7) Vidare hade kronprinsen enmodat Jlandtmarskalken, att på det med riksdagsordningen öfverensslämmande sätt söka förmå major Pählman till den upprättelse, ståndet syntes fordra?. Slotligen hade kronprinsen förklarat sin önskan vara, att saken lemnades hvilande, utan ytterligare åtgärd?. — Ståndet, härom underrättadt, komplimenterade talmannen för hans äfven vid detta tillfälle visade nitiska värd och verksamma del. tagande för ständeis anseende?. Tre dagar derefter uppläsie hr Påhlman leti anförande på riddarhuset, hvari medde lades att flere af borgarståndets Jedamöter fuon:t hans tankar om judarne sårande för hela ståndet. Han kunde med liknvöjdhet sätta sig öfver hvad de yttrat; men då man utspridt ett rykte att han blifvit nödsakad återkalla hvad han yttrat, så förklarade han Palt ingen makt eller person, eho det varna må, kunde tvinga honom till ett sådant steg, hvilket han skulle anse icke allenast ovärdigt honom sjelf, utan äfven det rtiksstånd han hade äran tillhöra?. Ingen hade heller något sådant proporerat. Att mina yttranden — sade han — ej skulle blifva välkomna för ella individuer, har jag förmo dat. Sanningen framställd utan täckelse har vanligen en sådan påföljd; men jag borde ej förmoda att man skulle försöka göra till en ståndssek, att jag visar det de be skyllnirger som blifvit uta: ct undantag gjorda emot judarne, med äfven så mycket skäl kunna lämpas till en god del på dem som ej bekänna sig till judiska läran.? Sedan hen förklarat sig känna mänga aktnings värda borgare och köpmän — tillade han: I hvad klass eller yrke som helst der jag träffar en hederlig man, har ban min ut märkta högektnins, och om något yttre förhållande skulle densamma kunna föröka, är det just i sådana fall, der sann fosterlandskänsla oegennytta och öfriga medborgerliga dygder äro, 1 anseende till förledande frestelser, som mest sällsynta.? Slutligen begärde han att hans anförande mätte bli tryckt till allmän kännedom, hvartill edeln lemnade sitt samtycke med öovskan att offentliggörandet måtte ske i samma tidning der hans förra yttrande stått, och der äfven hr Santessons anförande intagits. Efter detta yttrande af hr Påhiman ökades naturliotvis borgareståndets vrede ändå mera, och då ärendet åter företogs i näm: de stånd, hemställde ta!mannen Phuruvida stån det funnit hr Påhlmans förklaring antaglig? — ?om ej all skriftvexling med hr P. måtte ä ståndets sida upphöra och till landtmarskalken samt ridderskapet och adeln borde öfverlemnas att enligt rikedagsordningen förfara i anseende till det misstirmliga uti hr majorens anförande?. Dessa förslag antog ståndet enhälligt, och gevast uppsattes och expedierades ett protokoll jemte kommersrädet Santessons och assessor Arosenii yttran len, i hvilka satisfaktionen fordrades äfvensom att hr P. skulle undfå tjenlig föreställning och varning. Saken företogs äfven genast (den 1 Maj) på riddarhuset. Hr Päåhlman förmälte sig ej ett ögon blick misskänna ridderskap:ct och adelns tänkesätt och hyste derföre ingen farhåga med afseende på det blifvande beslutet, hvilket ej kunde blifva stridande mot adelns värdighet. Men då han snarare befarade alt ögonblickets värma kunde framkalla ett ökadt missnöje i borgarståndet, så hemställde han om uppskof med öfverläggningen, erinrande likvä: att hvad han tillförne yttrat ville han vidhålla och kunde han försvara. Friherre L. Boije hade af borgarståndets anspråk blifvit öfverraskad. Saken borde med var samhet behandlas. Adelns pligt var att motsvara borgarståndets förtroende då det öfverlemnat frågan helt och hållet till adelns pröfning. andra sidan hade adeln förpligtelser mot sig sjelf och den fria yttran derätten. Begärde frågan på bordet, Efter fem dagars uppskof företogs saken ånyo. Friherre L. Boije började diskussio nen med ett längre skrittligt anförande, hvar. han visade att de af hr Påhlman begagnade uttrycken i sin jemförelse mellan ?den judiska köpmannaegennyttan och den svenska? ingalunda för ett helt stånd kunde vara för