Aftonbladet – 6 mars 1867, sida 2

polisen tillade Passe-Partout med samma ängsamma och afmätta röst. cOm ni vore sjelfva bogaren i egen person, så skulle jag inte tåla... skrek hr Jules och steg upp, utom sig af vrede. Men den andre lemnade honom icke tid att fullborda sin mening. Och hvarföre, då ni icke längre är hvarken det ena eller det andra, då ni genom kunglig nåd och det afsked man nödgat er att begära, inträdt i kategorien af enskilda personer utan annat inflytande ön deras esen och obetydliga förtjenst, hvarföre vill ni att jag skall darra i er närvaro? 4Vid bagaren och hans drängar!4 svor hr Jules, knytande båda händerna af raseri. Den karlen låter mig sluka tio år på en timma ! Ah! jag ber er observera att ni talar rotvälska, ett språk, som är för mig helt och hållet obekant. 4Det är inte sannt, din hund; du talar tjufspråket lika bra som jag, det är jag säker påX, sade f. d. polisagenten, som icke längre var sig sjelf mäktig. cOm det är för att få förolämpa mig efter behag, så gå på, gå på, min vän; jag skall svara er på hindostanska. Det måtte bli en förträfflig konversation. Han talar hindostanska också! utropade hr Jules. Förmodligen lugnades hr Jules genom denna anmärkning, ty hans vrede saktade sig, liksom en häftig vind dämpas af ett fint ihållande duggregn. Han ansåg att han icke skulle vinna något genom sin häftighet, utan sväljde derför den hårda lexa han er hållit och ändrade både sätt och ton. Nånå, vi skola icke taga humör, sade han.