Aftonbladet – 4 mars 1867, sida 3

frågan ur denna synpurkt, får den vida större dimensioner än vid första påseendet kan synas, och förtjenar i följd deraf onekligen en närmare utredning. ; Jag vill vid motiveringen af den åsigt jag går att uttala, strängt ställa mig på kyrkans ståndpunkt. Jag skall således icke alls anföra några s. k. förnuftsskäl, hvarken af religiöst-filosofisk eller moralisk-politisk eller statsekonomisk natur, utan helt enkelt åberopa historiska grunder för det förslag jag ämnar framställa. Hvad som härvidlag påtagligen måste utgöra utgångspunkten, är den föreskrift i gamla testamentet, som innehålles i tredje budordet, hvilket bjuder, att sex dagar skall man arbeta, men den sjunde hvila. Det är en märkvärdig omständighet att man i allmänhet så uteslutande fästat sig vid momentet om hvilan, men förbisett den del af budet, som handlar om arbetet; då deremot, om jag ej misstager mig, i grundtexten den ena befallningen är lika kategorisk som den andra och båda uttryckas med samma imperativa form. Om nu detta är gifvet och om sjelfva budet antages vara af gudomligt Np så borde sjelfva hutvudfrågan i och med detsamma vara afgjord. Jag kan nemligen väl förstå, att någon betviflar det gudomliga ursprunget af nämnda bud, jag kan ock förstå att man, fastän erkännande detta gudomliga ursprung, likväl af mensklig svaghet bryter deremot; men att man kan med vett och vilja stifta lagar i uppenbar strid emot ett bud, som man erkänner vara af Gud gifvet, är något som jag omöjligen kan förklara. Man borde åtminstone icke kunna tillåta sig något sådant utan att i den kristna religionens grundsanningar finna starka skäl för afvikelsen från en föreskrift, som i sig sjelf synes vara så klar, men som möjligen genom kristendomen förklarats i en vidsträcktare mening än orden innebära. s Hvad angår vår gudomliga religions stiftares uppfattning af sabbaten, så är denna för alla bekant. Med visshet vet man det ej, men sannolikt är, att Jesus och hans apostlar iakttogo den judiska sabbaten. Deremot är det fullkomligt stridande mot all den kunskap vi ega om Jesu lära och lefverne att antaga, att han skulle stiftat eller gillat ännu andra helgdagar. Hans lära gick tvärtom till en gp del just ut på att visa, att Gud icke bör dyrkas det eller det rummet eller på den eller den tiden eller efter den och den ritualen, utan på alla rum och på alla tider samt i andan och sanning. Skulle likväl något tvifvel förefinnas om Jesu uppfattning af särskilda helgdagar, undanrödjes detta tvitvel fullkomligt genom hvad Paulus med uttryckliga ord sagt, Jå han förbjudit någon att göra sig samvete öfver nyssnämnda helgdagar, sabbater, o. s. v. Han erkänner ock att inom den dåvarande kristna församlingen somliga gjorde skilnad emellan dag och dag och andra dere: mot höllo alla dagar lika; hvarom han ock uttalar denna dom af fullkomlig frihet, att ehvad de göra det ena eller andra, så göra de det Herranom. Denna frihetens lag, som var den enda hvilken var: erkänd under: apostlarnes tidehvarf, gör att man till och med kan sätta i fråga huruvida ens sabbaten af de första kristna ansågs såsom obligatorisk helgdag. Onekligt är att i den första kristna församlingen den judiska sabbatsdagen, lördagen, firades åtminstone af de omvända judarne; men deremot synes då ännu icke söndagen hafva ansetts såsom någon egentlig sabbat, utan firades den endast såsom en alltjemtåterkommande åminnelsetest af Jesu uppståndelse, då efter gudstjenstens slut hvar och en återgick till sitt agliga arbete. Bland fester, som inom den äldsta kristna församlingen firades, voro först påsken och något sednare pingsten. Nästan alla femtio dagarne emellan dessa högtider utgjordes af festdagar, men ingen, utom söndagarne, var ansedd såsom egentlig sabbat. Då deta långvariga firande af uppståndelsehögtiden så småningom upphörde, återstodo slutligen såsom minnen häraf blott Kristi himmelfärdsdag och pingstdagen. Det rentaf tvllfälliga uti den förstnämnde dagens: firande såsom sabbat torde häraf framstå. Redan under andra seklet tillkommo helgonens fester och deras antal steg, såsom man vet, med förvånande hastighet. Vi känna huru reformatisnen sökte afskaffa dessa helgonfester, som voro stiftade till minne af utmärkta och heliga menniskor. Såsom blott menniskor borde deras minne likväl ej kunna gifva anledning till ett sådant slags helighållande af särskilda dagar; då, enligt alla våra religiösa begrepp, sabbaten bör endast vara Gud helgad. Att reformationen dock ännu icke i detta fall fullbordat sitt verk synes! deraf att t. ex. i vår svenska kyrka två dagar ännu äro helgade till fromma mäns minne, nemligen midsommardagen åt S:t Johannes och annandag jul åt S:t Stefanus. I medeltiden torde väl den sistnämnda helgdagen äfvenväl hos oss vunnit helgd åt minnet af helsingarnes apostel Stefanus. Detta ensamt torde visa, att på sabbatshelgd icke kan göras anspråk för dessa nu nämnda helgdagar. Detsamma gäller äfven om den äfvenväl efter det apostoliska tidehvarfvet införda Marie bebådelsedagsfesten. Hvad annandagarne angår, så torde det först och främst tillåtas mig nämna, att i Gamla testamentet föreskrifvas visserligen några helgdagar bredvid sabbaten, men dessa ansågos dock alltid vara af annan karakter än sjelfva sabbaten, som hade större helgd — en skilnad, hvilken, om jag ej blifvit illa underrättad, till någon del grundar sig på sjelfva instiftelseorden i hebreiska bibeln och åtminstone alltid i tillämpningen blifvit iakttagen. Då man nu vet, att åtskilliga af vår kristna kyrkas bruk blifvit lånade från judarne, torde man icke utan all sannolikhet deri böra söka ursprunget till annandagarne. I detta afseende bör erinras, att då tiden för de judiska festerna borde rättas efter nymånan och fullmånan, men äldre tiders astronomiska kunskaper icke tilläto att bestämma dessa med full noggrannhet, så utsatte man två dagar för hvarje fest, för att åtminstone vara fullkomligt säker, att någondera dagen skulle vara den rätta. Sedan man deremot nu genom astronomiens tillhjelp kommit derhän, att med säkerhet kunna bestäm ma tiden för festerna, hafva — och för längesedan — de strängaste bland judarne, de som med största samvetsgrannhet hålla sig efter bibelns ord, nemligen de som bo i Palestina, haft sig angeläget att borttaga dessa annandagar. Alla de kyrkofester, som nu äro 1 fråga, datera sig från skilda århundraden, men icke någon från apostlarnes tidehvarf. Gå vi framåt i tiden till reformationen, så befinnes det, att Luther, den store reformatorn, vår Kjin grundläggare, sjelf alldeles oförtydbart uttalat sig mot någon annan helgdag än söndagen. Han säger det med uttryckliga ord och Törgäter icke att äfven omförmäla åtskilliga af de goda praktiska följder, som deraf skulle uppstå. I Sverge uppfattades refor