Aftonbladet – 4 mars 1867, sida 3

RIKSDAGEN. Andra kammaren. Öfverlåggningen om indragning af åtskilliga helgdagar. Hr Siljeström. Då jag nu uppträder för att i viss mån förorda den motion, hvilken i det föredragna utlåtandet behandlas, är jag icke omedveten om de ogynnsamma omständigheter under hvilka det sker. Första kammaren har redan afslagit motionen och således för sin del godkänt sabbatshelgden af åtskilliga dagar, hvilkas behörighet i detta hänseende, enligt många medlemmars af statskyrkan förmenande, icke är rundad i den heliga skrift. Äfven uti andra i mmaren yttrades vid remissen af ifrågavarande motion åtskilliga betänkligheter, hvilka likväl, om jag icke bedrager mig, måhända till ej ringa del grundade sig På något missförständ, dels om det principielt betydelsefulla i saken, dels om den enkla utväg i afseende på den praktiska tillämp: ningen, som ligger för handen och hvarigenom samvetsfriheten inom församlingen skulle kunna tillgodoses utan att gamla häfdvunna vanor inom kyrkan sårades. 6 Äfven lagutskottet har afstyrkt motionen, efter hvad det vill synas, mindre på de temligen otillfredsställande objektiva grunder det anfört, än på grund af en förment opinion i landet, hvilken skulle motsätta sig den föreslagna förändringen. Det är mig obekant, huru utskottet på den korta tid som förflutit mellan motionens emattagande och utlåtandets afgifvande kunnat förskaffa sig ännedpm om landets opinion uti en fråga, som icke under de sista fyratio eller femtio åren utcjort något allvarsamt föremål för offentlig diskussion. Skulle emellertid förhållandet vara sådant utskottet uppgifvit, så förökas deraf svårigheten af den position jag och de med mig liktänkande i denna fråga ntägi en äfven detta skulle icke kunna anses såsom något giltigt skäl att ej uttala sin öfvertygelse. Den fråga, som här är å bane, synes för månRen vara af mindre vigt. kk är ock sannt att religionen hvarken står elley falier med dessa helgdagar. Men betraktar man frågan rätt, tror jag ätt den Dör seå ur en högre och a:lmännare synpunkt, och den får då en utomordentlig betydelse. Den utgör i sjelfva verket endast ett moment i den stora allmänna fråga, som nu står främst på samtidens rehgiösa föredragningslista, nemligen den frågan om hvad som inom den officiella kristna kyrkan verkligen är kristendom eller icke är det — en fråga, hvars lösning en gång skällledå till det åsyftade praktiska resultatet, att ur kristendomen afsöndra allt det som är tillfälligt, oväsentligt och genom allehanda mennisköstadgar efterhand tillagdt, förattendast bibehålla en kristendom i sin ursprungliga renhet. Fråga är således om ingenting mindre än att uti ett spesielt fall befordra realiserandet af reforms eng id, fier vader ärhun2är rad i sin utveckling genom de fjettrar, som statskyrklighelen pålagt densamma. Betraktar man