Aftonbladet – 28 februari 1867, sida 3

heller hinder fanns i reglementet för bankofullmäktige, fullt rättfärdiga den vidtagna åtgärden. Att riksdagen ej blifvit tillfrågad ansåg tal. varit fördelaktigt, emedan det skulle onödigtvis alarmerat ständerna och skadadt vår kredit i utiandet. Protokollet hos bankofullmäktige visar, att man ganska allvarligt uppfattat och öfvervägt frågans vigt; men då man var ställd emellan två vådor, antingen att inskränka bankens rörelsekapital för att lemna riksgäldskontoret den undsättning det behöfde, eller ock sätta riksgäldskontoret i sticket, hvilket naturligtvis icke i en hastig vändning kunde erhålla lån på annat håll, så fann tal. ingalunda underligt, att fullmäktige valde det förra alternativet. Mot hr Indebetous reservation ville tal. anföra, att man borde vara fullmäktige tacksam för det de ville stärka banken genom inköp af obligationer. Hr vice talmannen Mannerskantz ansåg åtgärden högst vigtig, emedan det var första gången banken utan riksdagens beslut tillhandahållit riksgäldskontoret en penningförsträckning. Talaren trodde ej att den i reglementet, som ansetts innehålla bemyndigande att uppköpa obligationer, verkligen dertill berättigade, och den omständigheten att riksgäldskontoret hade stort behof af hjelp, utöfvade ej, huru vigtig den var, något inflytande på åtgärdens berättigande. Åt gärden var äfven märklig derför att de medel, som användes, tillhörde reservfonden. Nära 3 millioner rdr undandrogos på detta sätt de näringar, för hvilka de varit afsedda, ehuru det varit så mycket större skäl att inhemta ständernas mening, som bankoutskottet en tid förut lofvat att afgifva utlåtande om bankovinstens användande för jordbruket. De inköpta obligationerna ökade ej bankens säkerhet och inverkade skadligt på den allmänna rörelsen, enär banken kort efter transaktionen måste inskränka utlåningskapitalen, äfvensom förkorta tiden för låns beviljande och höja räntan till 7 procent, hvilket var det högsta den någonsin varit. Vid denna tidpunkt voro utsigterna för näringarne mörka, hvarför det var så mycket mer orätt att i en sådan tid fråntaga dessa de för dem afsedda kapitalerna och använda dem till statens behof, om än dessa varit aldrig så stora. Men hade detta ej kunnat undvikas, så borde frågan blifvit underställd riksdagens bepröfvande. Talaren ville väl ej rösta för ett klandervotum, men det ginge icke heller an att stillatigande åse sådana operationer som den nuvarande, ty då kunde bankens fonder slutligen helt och hållet komma att användas till statens bästa. Hr Stråle bestred deras mening, som ansett att riksdagen bort ha sitt ord med i laget?. Ville man klandra fullmäktige derför att de följt reglementet, hvad skulle man då säga om de icke följde det? Talaren ville för sin del icke önska tillbaka den tiden, då fullmäktige skulle ödmjukligen höra sig före hos riksdagen, om de finge vidtaga den eller den åtgärden. Emot ett sådant förfarande talade äfven den omständigheten, att penningtransaktioner måste gå fort, då det hos oss i sådana saker gått alldeles för långsamt, enär för många skolat ha sin hand med. — Motståndarnes hufvudargument var, att 2,600,000 rdr blifvit undandragna näringarne. Detta vore visserligen svårt; men bankofullmäktige hade sökt gagna hela landet, och hela landet går väl framför enskilda lånesökande, hvilka och huru många dessa än måtte vara. Hr Björck yttrade sig i ett längre, sakrikt, utredande och högst intressant föredrag, hvilket referenten är ledsen att ej kunna återgifva i hela dess sammanhang. Endast för vissa punkter tilltror han Sik att kunna lemna en, om ock ofullständig, redogörelse. Hr Mannerskantz hade i sin reservation kallat den ifrågavarande transaktionen en försträckning af bankens medel till riksgäldskontoret. Talaren visade nu, att obligationsköp är af helt annan beskaffenhet än försträckning, hvadan det älven vore orätt att tala om ett utanordnande från banken, enär det här blott vore fråga om ett köp. Det vore kanske underligt att nu tala om bankens sedelutgifningsrätt, men talaren ville dock derom yttra sig, emedan denna sammanhängde med förevarande fråga. Engelska banken finge utgifva sedlar mot metallisk valuta och obligationer, vår blott mot metallisk valuta. Då banken, såsom stundom händt, befunne sig i en mycket svag ställning, så vore allt skäl att konsolidera den genom att fförse den med sådana papper, att för dem kunde anskaffas metallisk valuta. Beloppet af de öfver metalliska kassan utelöpande sedlar hade varierat mellan 9 och 15 millioner rdr, och man borde derför försöka att skaffa banken en deremot svarande summa i obligationer. För närvarande innehade banken obligationer till ett värde af omkring 13 millioner får. Af dessa vore dock somliga svåra, andra till en summa af 4 millioner, ehuru säkra papper, nästan omöjliga att realisera. Om den omordade operationen ej vidtagits, hade banken nu blott haft 6 millioner användbara obligationer. De genom nu ifråga varande köp banken tillkomna äro bland de bästa som finnas. Sedan talaren redogjort.för affärens uppkomst, visade han huru stort behof riksgäldskontoret hade af undsättning samt att det gällde ingenting mindre än landets kredit, och uppmanade att besinna huru det gått om riksgäldskontoret ej blifvit hjelpt och om tyska kriget fortfarit. Följden hade otvifvelaktigt blifvit representationens sammankallande, då banken troligen i alla fall fått fylla bristen, men med den skilnad, att allmänna rörelsen blifvit mycket mer hämmad än nu skedde, samt att bankens egen säkerhet varit allvarsamt hotad. Detta inträffade icke kan man säga; ja, men detta berodde derpå att kriget slutade så snart och att obligationsköpet uppgjordes. Om man ställde sig på bankofullmäkuges ståndpunkt, skulle man lätt finna, att de ej gått för långt, då de användt en summa, som i sjelfva verket ej vore större än 800,000 rår, till att rädda landets kredit, utan att de i stället hade gjort landet en stor tjenst. Emot anmärkningen att allmänna rörelsen gått miste om de genom det ifrågavarande obligationsköpet i banken fästade medlen anförde tal., att riksgäldskontoret ej skulle betala några utländska lån med de erhållna penningarne, utan att dessa användes till behof inom landet. Och om de också icke kommo till just de personer, fom afsedt varit, så vore det väl hufvudsaken, att penningar funnes i rörelsen tillgängliga. Om det vore vigtigt att egendomsvärdet. hölles uppe, så vore det äfven vigtigt, att banken erhölle tillfälle att genom lätt realisabla papper konsolidera sin verksamhet. Då det blifvit sagdt, att bankofullmäktige bort hänskjuta frågan till rikets ständer, så erinrade tal. dels att skäl dertill saknades i reglementet och dels att frågan var af allt för brådskande beskaffenhet. En sammanblandning mellan banken och rikszäldskontoret kunde i sjelfva verket aldrig ske. Vore en sådan sammanblandning farlig, så vore let ännu farligare att äfventyra landets kredit.