Aftonbladet – 28 februari 1867, sida 3

slut, säger hon med ett vemodigt 1leende, och tillägger: att eom numera endast trasor återstå, passa dessa bäst i kökskammaren. Jag var rörd, intresserad i högsta rad af den gamla och hennes historia. Hon kunde nu varit rik, hon kunde hafva varit tillbedd, Srad och afundad,.. Den tunna, slitna sjalen, som hon så omsorgsfullt hoplade, kunde lika gerna varit en sobelkappa — om hon velat... den gamla barslitna sammetsbahytten en elegant sidenhatt, kökskammaren en beqväm liten våning, men — hon hade ej velat; hon hade föredragit hvad ungdom och skönhet så ofta, med hufvud och hjerta vända åt verlden, behändigt skjuta åt sidan: — sin samvetsfrid.? Åh! jag måste ut och beskåda henne ännu en gång, denna förtorkade lilla gumma, jag måste se om ej ett enda drag, en enda min ännu kunde sqvallra om det glänsande fordom .. jag måste se om det verkligen fanns bara trasor qvar... Jag nästan sprang ut till henne. Jag gaf mig godt om tid; jag arbetade tillsammans med henne, jag talade med henne länge och mycket; hon var till en början litet tillbakadragen, men jag lade mitt hjerta i min blick och bjöd henne att se hur varmt det intresserade sig för henne och så småningom lifvades de matta dragen. Hon blef neddelsam och hjertlig tillbaka och när jag, efter att hela dagen ha sysselsatt mig med jen gamla, på aftonen gick in till min vännna utbrast jag af varm öfvertygelse: Nu har jag lyckats kasta en blick genom let förvittrade skalet; derinom gömmer sig ett par skära vingar... ädelstenarne äro icke vorta .. hon eger dem ännu qvar i ett rent ninne och ett fridfullt samvete. (Slut)