Aftonbladet – 28 februari 1867, sida 3

som lefde några år så fint som man i er småstad kan lefva, hvarefter det lika ha stigt gick utföre. Han blef snart ledsen vid sin vackra hustru, hvars ännu vackrart grundsatser allt mera besvärade den lättsin niga unga herrn, som spelade, rumlade och förlustade sig som om han aldrig varit annat än ungkarl. — När allt var förstördt, lemnade han sjelf denna verlden och fru Karin kämpade i många år modigt mot fat tigdom och svårigheter, somt försökte allt för att uppfostra sin enda son till en heder. lig menniska, men tyvärr utan framgång. Det var fadrens fullkomliga afbild så innan som utan. Och när då, oxktadt modrens trägna arbete, nöden allt emellanåt liksom på försök stack sin hvassa nästipp inom dörren, när brödet var slut, hoppet för en stund jordadt och endast tårarne ymniga, bröt den arma modren tid efter arnan ut en och annan af briljanterna och sålde... Snart återstod blott de trenne sista. Hen nes son var då en yngling på två och tjugu år, vild och oregerlig som alltid, döf för sin mors böner, känslolös för hennes tårar. Då kommo de en dag bärande honom död hem... han hade varit i blodigt slagsmäl och mås:e släppa till lifvet .. då :ålde hon de trenne sista briljanterna, begrof med dem sin son, köpte ett litet kors till grafven och sig sjelf en liten stuga, och har nn i många, mävga år gått omkring på detta sätt, yst och ödmjuk, och åtagit sig detta föriktade arbete, efter som hennes ögon, tillföljd af alla de dyrbara. briljanter som brutits ir dem, icke tillåtit henne befatta sig med någon finare sysselsättning. Det är omöjigt att få henne att vara inne i familjerna vid måltidstimmarne. Hennes briljanta tid sch hennes briljinter äro ju längesedan