Aftonbladet – 28 februari 1867, sida 3

RIKSDAGEN. Gårdagens plenum. Andra kammaren. Gårdagens öfverläggning om bankens obligationsinköp. Såsom vi i går nämnde, föredrogs af utskottets memorial i detta ämne blott 1. För att förstå den diskussion, som med anledning häraf fördes, torde det vara nödigt att i största korthet redogöra för frågan. o År 1865 hade riksgäldskontoret afslutat ett lån å 9 millioner thaler med nordtyska banken i Hamburg, von Erlanger i Frankfurt m. fl. Endast 4 millioner herat hade dock blifvit öfvertagna, hvadan för lånet utgifna obligationer, till ett belopp af 5 millioner thaler, voro för riksdäldskontoret disponibla. Skandinaviska kreditaktiebolaget hade erbjudit sig att deraf öfvertaga 4 milHoner under det vilkor att bankofullmäklige för bankens räkning öfvertoge en million eller ungefär 2,600,000 rdrs värde, hvarom hemställan från des hos fullmäktige, som ingingo på det färeslagna ohligationsköpet, emot hvilket beslut reservatiorer anfördes. För denna transaktion har utskottet i memorialet utförligt redogjort, utan att dock för sin del uttala något omdöme om dess större eller mindre befogenhet och lämplighet. Emot detta utskotts beslut hade flere ledamöter reserverat sig, dels med den mening att en åsigt i frågan bort åf utskottet uttalas och dels med för deras del yttradt klander af bankofullmäktiges omförmälda obligationsköp. Diskussionen öppnades af hr Stråle, som icke kunde instämma i det klander, hvilket i reservationerna blifvit framstäldt. Dethade nemligen blifvit af reservanten hos bankofullmäktige påstådt, att den ifrågavarande operationen i sjelfva verket vore en sammanblandning af statsverkets och bankens affärer. Tal. kunde icke inse detta, lika litet som han i reglementet för bankofullmäktige fann något, som hindrade ett sådant obligationsköp som det förevarande. En annan fråga vore, om det var behöfligt, hvilket tal. höll före. För öfrigt kunde det ej läggas bankofullmäktige till last, att de ej i April månad visste, det en engelsk bankfirma i Meaj skulle ingifva sin stat, hvilket föranledde rubbningar äfven hos oss. — Om penningetillgången ock var knapp, så kunde det ej nekas att tullmäktige haft lika stor rätt att lemna två millioner till riksgäldskontoret som att utlåna dem. På anförda skäl kunde således tal. ej gilla, att utskottet blott med en naken anmälan till riksdagen insändt sin berättelse, utan ansåg att det bort med beröm omnämna deras ålgörande. Hr C. A. Larsson kunde icke tro, att bankofullmäktige önskade se sina handlingar strykas öfver med hartassen. Då operationen vidtogs under brinnande riksdag, var det icke artigt mot rikets ständer att utan deras hörande vidtaga en så vigtig och genomgripande åtgärd, isynnerhet som fråga inom riksdagen väckts att använda dessa medel för andra ändamål. Tal. önskade, att punkten med uttalande af denna åsigt måtte läggas till handlingarne. r vedin ansåg banken och riksgäldskontoret vara så nära förenade, att den ena icke kunde förlora det som den andra vann. Hr Indebetou. — Ehuruväl tal. icke ville påstå, att bankofullmäktige öfverträdtreglementet, hade det icke varit grannlaga att disponera 22 millioner riksdaler utan att inhemta ständernas åsigt. Tal. hade reserverat sig emot utskottets beslut, emedan han ansåg det för framtiden ganska vigtigt, att riksdagen mätte uttala sig derom, att fÖll mäktige i vigtiga fall vore skyldiga att inhemta riksdagens åsigt. Hr De Mare kunde icke gilla, att utskottet uraktlåtit att bifoga sitt omdöme, hvarföre tal. instämde i hr Schartaus reservation, hvilken på hans begäran upplästes. Tal. önskade, att utlåtandet borde läggas till handlingarne med den förklaring, att operationen inneburit en sammanblandning af bankens och riksgäldskontorets verksamhet, samt att bankofullmäktige bort inhemta ständernas mening. Ar Koch ansåg bankofullmäktige hafva riktigt förfarit, till stöd för hvilken åsigt tal. redogjorde för bankens ställning vid den tid då operationen beslöts samt erinrade, att det ej varit möjligt att förutse de framdeles inträffande fallissementerna i England, hvilka visserligen utöfvade inverkan på banken, ehuru tal. ej trodde att dess ställning varit bättre om köpet ej egt rum. Hvad det ifrågasatta rådfrågandet hos riksdagen beträffade, så skulle det vara beklagligt, om banken blefve så bunden att den ej kunde inlåta sig i affärer som fordra skyndsamhet utan att rådfråga riksdagen, der ett beslut naturligtvis ej kan fattas så snart som för detta ändamål behöfligt vore. Fullmäktige hade att tillse ej blott bankens bästa, utan äfven hurudan den allmänna affärsställningen vore; och betraktade man detta vid den ifrågavarande tidpunkten, så befanns, att riksgäldskontorets ställning var sådan, att det med svårighet kunnat reda sig utan det handtag banken lemnade: att för hela landet högst beklagliga händelser kunnat blifva en följd af ett motsatt förfarande från bankens sida. Förr hade visserligen banken och riksgäldskontoret stått i spänning till hvarandra, men ett bättre förhållande, som nu inträdt, vore det mera skäl att underhjelpa än att motarbeta, hvadan tal. yrkade att fullmäktiges åtgärd måtte godkännas, utan något klandervotum. Hr C. A. Larsson ansåg, att om man nu be: riksgäldskontoret i April månad sistlidet år gjorrömde bankofullmäktiges åtgärd, som tal. trodde vara gjord för att hindra ständerna att använda bankens penningar till de ändamål de funne för: godt, så kunde banken en annan gång ötvertaga ett så stort lån, att all rörelse i landet deraf hindrades. Af detta skäl hade tal. önskat, att man skulle uttala, att fullmäktige denna gång ej handlat riktigt rätt. Hr Hierta ansåg .en stor del af yttrandena mot fullmäktige, och särskildt hr Schartaus reservation, haft sin grund deri, att man ej nog uppmärksammat olikheten i den allmänna atfärsställningen då åtgärden vidtogs och ett par månader senare. Gjorde man sig reda för, huru bevekande skälen vid denna första tidpunkt varit, huru en stor del af de i utlandet upptagna ån ej inkommit, huruledes riksgäldskontoret icke desto mindre var skyldigt att verkställa stora utbetalningar, under det penningar dertill ej ! j ! S j ( funnes i dess ego, så synas dessa skäl, då ej SATSEN SAKEN AES HETER SAR ARE AR on som lefde några år så fint som man i enl