Aftonbladet – 26 februari 1867, sida 3

Till Redaktionen af Aftonbladet. Det är sorgligt att behöfva blygas för sitt eget folk, helst när detta folk är det svenska, — ett folk, som i så många afseenden eger en rättmätig fordran på aktning af sina syskon i den stora europeiska folkfatmljen. Och dock måste nu hyarje fördomsfri svensk, som lifligt deltager i sitt lands öden, blygas — ja, ordet lyder ej vackrare! — blygas för sitt eget folk, alltsedan svenska folkets pm a ens första kammare, i just den kammare, som särskildt ämnats till uttryck för folkets störstå intelligens och högsta, mest omfattande kunskaper, så hänsynslöst gård hela den civiliserade verlden bref på, att etta samma folk ej är moget att inom sina Sfna ören tillämpa foleransens och den kristliga ätlekens heliga läror, den enkla rättvisas fordringat, som yrkar att hvarje pligt skall motsvaras af rättighet, den enkla ekonomiska princip; söm lärer, att ingen bör hindras att efter sin förmåga vara nd för samhället, på det sätt som af hans medfödda anlag beror. Der talades om, att frihet för fremmande trosbekännare att innehafva embeten och tjenster i staten, ej vore nödig och DT Är det ej nödigt? Hafven I då glömt eller måhända sväfvat i okunnighet om dessa ej få fremmande trosbekännare, som af idel kärlek till veteriskapen deråt egnat ett lif af försakelser och ekonomiska bekymmer samt vid våra och utlandets universitetef inhemtat lärdom, för att, sedan de utträdt i det praktiska lifvet — finna sig öfverallt utstängda från att verka i sitt fack, från att vara sitt fädernesland till nytta, från att skörda en välförtjent belöning i bildningens tjenst för alla dessa mödor och försakelser, — för att dö i elände, derföre att staten sagt åt den pedapre vetenskapsmannen som velat undervisa: blif köpman?, åt den skicklige juristen: blif hvad du vill, blott ej tjensteman, på det att staten sedan måtte kunva såsom argument mot dessa trosförvandter åberopa att de endast sysselsätta sig med schackreri och handel. Veten I då ej, ätt ännu flere af dessa trosförvåndter låtit sina söner studera, för att omigen börja denna strid att vilja tjena ett folk, som stöter dem ifrån sig — allt i hopp att denna i anning blinda rättvisas? bindel en gång må a. Är det icke nyttigt, att med en moders varma kärlek binda vid sitt hjerta alla sina söner, att vid fosterlandet med tacksamhetens band fästa alla dess medborgare? Men, svarar man oss, det var ej heller svenska fölkets mening som segrade, det var dess konserverande pärskammares formalism! Må så vara! Vi vilja i det längsta hoppas detsamma. Men må då också svenska folket i ord och handling visa, att första kammaren denna gång ej uttryckt landets mening, ej bevakat dess sånnskyldiga fördel, då det mera lyssnade till a fresterliga, än till den kristliga religionens u Må svenska folket MA tillkänna, att det önskar, att det fordrar likhet inför lagen för hvarje dess medborgare, att det icke rädes att till sin nytta: använda den reformertes, katolikens eller judens kunskaper och patriotism, att det skäms att längre i sina öpp smlins fickor höra desse trosbekännares guld klinga, att i sina beväringstruppers och frivillige skarpskyttekårers leder se dessa sina landsmän, utan att gifva dem motsvarande förmåner, att svenska folkets upplysta flertal ej vill veta af ens någon lätt tryckning? såsom religiös tortyr, att den flacka statskyrkighetens ändamålet helgar medlen är en princip som af alla afskys! .Insändaren häraf, tillhörande statskyrkan, men i dess slafviske bokstafsdyrkare, har vågat med essa rader fästa eder uppmärkesmhet. på detta förslag, van såsom jaga tid varit att finna eder rämst i kampen för allt ädelt och sannt. Fö,