Aftonbladet – 26 februari 1867, sida 3

stad sakna allt lefnadsvett. Begriper du då inte äran som sker dig ?? Karin begrep bara att hon kände sig un derbart beklämd, och tårarne hängde ännv qvar i hennes mörka ögonkransar, då hor darrande inträdde till sin konung. Kom närmare, mitt vackra barn!? yttrade med sin mildaste röst denne, der han satt tillbakalutad i en fåtölj och lät sina blickar öfverfara den fagra ungmön, som, djupt nigande, stannade vid dörren. Karin tog några låogsamma steg framåt. ?Närmare, närmare!? upprepade otåligt den höge herren, och ändtligen kom Karin så nära att han kunde fatta henn:s hand. Du har haft mycket besvär för mig i dag, mitt barn?, sade monarken nådigt, ?och jag ville tacka dig derför!? Det har varit oss alla en stor ära att få åtlyda Ers M:ts befallningar, svarade Karin med nedslagna ögor. ?Jag undrar?, tillade majestätet, ?om du lika gerna skulle uppfylla en bön af mig?? Helt säkert skulle vi det, förmodade Karin, ?ty Ers M:t kan icke bedja om annat, än det som är rätt och godt.? Vi, och ständigt vi, upprepade litet otåligt kuvgen, jag skall säga dig mitt vackra barn så här i förtroende, att jag icke bryr mig om hvad de andra vilja, emedan jag icke bryr mig om dem sjelfva. Nu var det endast fråga om dig. Skulle du vilja uppfylla en bön af din konung?? Karin lyfte frågande sina klara blå ögon till den talande. Skulle du kunna hålla af mig? lilla Karin?, sporde den sköne mannen och lät sin mörka brännande blick hvila på flickan. ?Det kan jag, Ers M:t, förklarade derna rovärdigt, Poch det bar jag gjort redan