Aftonbladet – 26 februari 1867, sida 3

(Insändt.) Ehuru utgången inom riksdagens förs kammare af frågan om förändring uti 2 S regeringsformen var oväntad och fastä de yttranden af ofördragsamhet, hvilka de; vid afgåfvos, utgjorde en återklang af de ton, som fordom försports inom prestestår det vid behandlingen ef dylika ämnen, s böra likväl religionsfrihetens vänner, vi värmare eftersinnande, icke vara missnöjd med kammarens beslut. Tvärtom vill de synas, som vore detsamma i hög grad eg nadt: att ingifva den förhoppning, att grunt satsen om dissenters likställigher, i afseend å medborgerliga och politiska rättighete: skall vinna fullständig tillämpning inom kos tare tid än måhända blifvit fallet, om de hvilande grundlagsförslaget antagits. De kan nemligen ej förnekas, att detta förslag just från synpunkten af nämnde grundsats var behäftadt med ganska stora bristfälli heter, hvilka, om förslaget upphöjts ti grundlag, under den närmaste framtide; sannwlikt fått qvarstå, enär det icke tord förenats med åsigten om stabilitet uti grund lagstiftniogen att genast ändra en nylige: antagen lag. Dessa bristfälligheter fram träda uti tydlig dager, om man erinrar sig att förslaget från den allmänna principei om samhällsmedlemmarnes likställighet utan afseende på deras trosbekännelse, in nefatta de undantagsbestämmelser, hvilka i och för sig oriktiga, inneburo en iögoner fallande inkonseqvens. Såsom sådan torde böra påpekas, att, enligt förslaget, en främ mande trosbekännare kunde utnämnas t. ex till professor vid universitet i lagfarenhet utan att ega rättighet handlägga domare göromål; eller till professor uti latinska el ler grekiska språken, men ej uti historit eller filosofi, ehuru det måste vara uppen bart, att det skydd för statskyrkan, hvilke man sålunda trott sig kunna bereda, endas var illusoriskt, enär historiska eller filosofiskt åsigter lika lätt torde kunna utvecklas vic tolkningen af Tacitus eller Cicero, Hero dotus eller Plato, som vid föreläsningar : sjelfva ämnena. 1) Det ligger här nära ti hands att inse och erkänna riktigheten der: af, att det religiösafrihetsbegreppet icke medgifver andra inskränkningar, än de. hvilka äro betingade af yttre sedlighet och allmän ordning; samt att hvarje dagtingande med åsigter inom detta område utgör en kränkning af sjelfva principen. Frågar man nu, hvad följden skall blifva af första kammarens afslag, så lärer väl Sverges anseende såsom ett land, hvilket, hvad kultur och humanitet beträffar, i mångfal: diga riktningar står framför andra europeiska samhällen, inom hvilka religionsfrihetsprincipen redan för längesedan vunnit fullständigt -erkännande, ovilkorligen kräfva, avt riksdagens konstitutionsutskott, ju förr desto hellre, tager saken om händer och till kamrarne inlemnar förslag till ett. fullkomligt genomförande i rikets grundlagar af nämnda princip. Sådant kan naturligtvis endast ske genom uteslutande af alla deruti för närvarande befintliga föreskrifter, rörande bekännelse till statskyrkan såsom vilsor för åtnjutande af medborgerliga och politiska rättigheter, samt införande af ett stadgande, lika lydande med 79:de i Danmarks Riges Grundlov.2) Må man seder1) Man erinre sig förhållandet med den kristne trosbekännaren Renan, som professor vid univer sitetet i Paris uti österländska språken, i följd af angrepp emot kristendomen, måste lemna sin profession, hvaruti han efterträddes af den judiske trosbekännaren Munch, som bibehöll densamma intill sin för kort tid sedan inträffade död. 2) fen kan paa Grund af sin Troesbekjendelse beröves acgang til den fulde Nydelse