Aftonbladet – 26 februari 1867, sida 2

eller rättare han. såg allt i rödt. Derför gjorde han sig icke mödan att stanna och visa sig älskvärd mot vårdarinnan af hans husgudar. Det hus, hvaruti Coquillard inträdde, var beläget i hörnet af gatan de la Cit och liknade fullkomligt det kyffe, derla Pacline tagit sin tillflykt. Der fanns samma korridor, blott något mindre mörk; och samma trappa, fastän något mindre smutsig. oquillard steg utan tvekan uppför densamma. Hunnen upp i andra våningen, stack han en respektabel nyckel i låset på en dörr midt mot trappav. Han öppnade dörren, gick in och stängde den efter sig. Han var hemma hos sig. Hans första omsorg, sedan han stängt dörren oeh vridit om nyckeln två slag, var att sträcka ut sig till hela sin längd i en mmal länstol af måladt trä, klädd med trecht-sammet, hvilken stod just i ordning att emottaga honom. Om det dröjt några minuter till skulle manneh med det länga skägget icke egt styrka att uppbära denna ståtliga prydnad. Han tillslöt ögonen, drog en djup suck a belåtenhet och försjönk inom ett ögonblick i en vederqvickande slummer: Kammaren var liten men snygg och temligen väl möblerad. Den visade tecken till en viss vana vid ordning, som icke synnerligt väl stämde öfverens med de mer än plumpa maneren hos den person som bodde der. En alabasterpendyl med raka kolonner, låcerad på kaminen, mellan tvenne vaser, ikaledes af alabaster savit fyllda med dåliga artificiella blommor, en säng, två stolar, en länstol, och en gueridon af acajou utgjorde det lika solida som föga eleganta möblemanget.