Aftonbladet – 26 februari 1867, sida 2

Frågar man emeller id huruvida genom dessa enorma årliga utgit r motsvarande fördelar vinnas — blir svare. högst tvifvelaktigt. Vid en flyktig granskning af listan öfver de aflöningar som bestridas af konsulsfonden, inner man genast att stora summor äro anslagna till personer, de der icke göra, eller, till följd af de platsers beskaffenhet der de äro som konsuler anställda, icke kunna i denna sin egenskap göra det allraringaste gagn; eller kan man med kännedom om de förenade rikenas nuvarande handel och sjöfart antaga att vi behöfva ea konsul i Helsingfors med en fast aflöning sf inalles 10,600 rdr, i Rostock med 3400 rdr, på Malta med 6000 rdr, i Algier med 11,000 rdr, i Tanger med 10,500 rdr eller i Tunis med 6000 rdr! Ensamt för dessa exempelvis tagna 6 platser uppgår utgiftssumman till nära 50,000 rdr! (Såsom ett karakteristiskt och till bedömandet af sättet för konsulsstatens uppgörande icke oväsentligt drag bör anföras, att på flere ställen finnas uppförda, utom den vanliga icke obetydliga lönen, extra ersättningar för minskade inkomster af sportler af passvisering etc. — deraf i längden torde kunna följa, att ju mera svensk-norska handeln och sjöfarten aftager och ju mindre konsulerna få att göra, desto större skatter skulle folket nödgas betala för att förskaffa de sysslolösa konsulerna en ståtlig inkomst). Redan 1856 yttrade en komitå, som varit nedsatt för att undersöka dåvarande konsulsstadga m. m., att det torde vara onödigt att ha egna aflönade konsuler på åtskilliga af nämnda platser, och den åsigt gör sig bland köpmän nu för tiden allt mera och mera gällande, att, med högst få undantag, alla konsuler borde vara utan lön. Det lider ock intet tvifvel, att svensk-norska regeringen på de allraflesta platser, der nu aflönade konsuler finnas, skulle kunna påräkna fullt ut lika nitiska och skickliga konsuler som de nuvarande, äfven om med anställniogarne inga fasta löneförmåner vore förbundna. Finner man icke, för att taga exempel här från platsen, hurusom, då nägot fremmande konsulat blir ledigt härstädes, de förnämsta och mest ansedda köpmän täfla med hvarandra för att få åt si dragen konsulsbefattningen endast och ailenast för ärans skull och utan afseende på !l. inkomsterna, som ofta äro af den natur, att de icke en gång förslå till att betäcka ut-. gifterna; man må nemligen väl komma ihåg, att, äfven om ingen fast lön åtföljer konsullsbefattningen, denna det oaktadt är förenad med inkomster, enär konsulerna ega l: rättighet att uppbära dels lästafgift för de fartyg, söm besöka de städer eller det distrikt der de äro anställda, dels lösen för särskil-a embetsåtgärder, och att dessa inkomster icke äro obetydliga framgår deraf, eft man väl i rund summa kan uppskatta de inkomster som de förenade rikenas konsuler nu uppbära (utom lönen) till minst, men sannolikt öfver, 100,000 rdr. Men just i denna inkomst ligger äfven den rätta aflöningen för konsulerna, ty på sådant sätt få de som ha mycket att göra en större, de som ha litet att göra en mindre inkomst, och de som intet ha att göra — få vara belåtna med hedern att vara svensk-norska konsuler. Härmed vare dock ingalunda sagdt, att hela konsulsfonden kunde indragas, ty först och främst utgå ju derifrån 68,000 rdr till tredje hufvudtiteln, som, om den ej hade denna inkomst, måste till fyllande af sina behof anlita annan inkomstkälla, och dernäst finnas måhända undantagsvis enstaka latser, der en konsul med en mindre, fast jön måste anställas af det skäl, stt de af konsulsfonden till en del aflön ade ministrarne möjligen icke göra tillfyllest, eller emedan, fastän handeln och sjöfarten icke äro af så stor betydenhet att de dermed förbundna direkta inkomsterna kunna täcka utgifterna eller anses motsvara besväret, de förenade rikena detta oaktadt derstädes behöfva en konsul och måhända icke alltid så lätt utan fast aflöning kunna påräkna en så duglig och nitisk person som erfurdras; säkert är emellertid att utom ofvannämnda summa af omkring 50,000 rdr skulle ytterligare omkring lika stor summa kunna utan skada för handeln och sjöfarten indragas. Äfven med ensådan indragning skulle ju alltid återstå: mera än 100,000 rdr till löner ete., utom det belopp af omkring 100,000 rdr, som konsulerna hafva att påräkna i särskilda inkomster för expedierande af fartyg och andra embetsgöromål. Af dessa besparade 100,000 rdr skulle då en del på ett för handeln och sjöfarten nyt tigt sätt lämpligen kunna användas, om man, i stället för att, såsom förhållandet nu är, högt aflöna en hop personer som bevisligen icke gjort och icke kunna göra något motsvarande gagn, ginge i författning om att anstälia personer på nya, hittills icke alls eller icke tillräckligt representerade platser, der utsigt funnes för de förenade rikena att med framgång täfla med andra sjöfartsidkande nationer och dela vinsten med dessa. Det är oss äfven bekant att utrikesministern genom kommerskollegium låtit infordra utlåtande utaf handelsföreningarne i riket (och sannolikt äfven i Norge) huruvida icke den nuvarande konsulsfonden, som, om man icke medräknar ett tillfälligt snart icke mera existerande mindre kapital, visar en årlig brist af omkring 12,000 rdr, borde ökas med 75,000 rdr pr år, dels för att fylla denna brist, deis för att derigenom, i förening med möjtigen uppstående besparingar, få en fond, tillräckhg till anställande af aflönade konsuler i de östasiatiska länderna och Kina m.m.; men vi ha äfven hört omtalas att, sedan flere föreningar uttalat sig för önskvärdheten af dylika konsulers anställande, man dock och med rätta tvekat tillstyrka detta, emedan man fruktat att de dermed förbundna kostnader icke skulle anses motsvara de deraf uppstående fördelar. rr — upp: