Aftonbladet – 25 februari 1867, sida 3

jemväg plats i första klassens kupe, med 50 procents förhöjning. 2:0. Hr Carl fvarssons andra alternativ, afseende: för resa med skjuts 2 rdr 50 öre milen; på ångbåt enkel hytt; på jernväg första klassens kupe. 3:0. Hr Hierfas under öfver tällda förslag, gående ut på med skjut: rdr 75 öre milen: på väg 20 öre milen; och på ångbåt för en hytteller salongsplats, med tillägg i sista fallet af 50 procents förhöjning, samt allt enligt det sätt, som för resan verkligen begagnas. Det framgick af den följande öfverläggningen, liksom af hr C. Ifvarssons reservation, att den underförstådda meningen var såväl med utskottets förslag, som med hr Ifvarssons förslag n:o 1 och hr Hiertas förslag, att taga till ersättningen för fortskaffningen så drygt, att ledamöterna skulle ha tillfälle derpå göra någon besparing, som kunde innefatta ersättning för mat och husrum under resan, eller hvad man vanligen kallar dagtraktamente. Hr Ifvarssons förslag n:o 2 uppgaf sig deremot utgå från antagandet att ledamöterna borde sjeltva bestå sig dagtraktaitt öppnade öfverläggningen, tillkännagifvande sig anse, att skjuts för två hästar vore nog. Tal. trodde emellertid att med ordet resekostnad tfven afsåges kostnaden för vivre och husrum under resan. Då utskottets förslag emellertid ingenting förmälde om dagtraktamente, yrkade han, att det först måtte afgöras om några traktamentspeningar skulle medlemmarne tillkomma, samt först derefter fortskafiningspennimgarnes belopp bestämmas. Hr Staaff ansåg den första fråga som borde afgöras vara den, om riksdagsmännen vore eller icke vore berättigade till dagtraktamente under resan. Vore de det icke. vore det riksdagsmännen föga ligt, att söka på en omväg bereda sig en godtgörelse, som riksdagsordningen icke afsett. Hr Nils Andersson från Wermland ville helst förena sig med hr Ifvarssons förslag nr Att bestämma ersättning för 2 hyttplatser, men ör blott 1 salongsplats vore orimligt. Hr Ahlgren ansåg kammarens ledamöter böra iakttaga all möjlig sparsamhet med statsmedel, helst då det gällde att bestämma ersättningar åt dem sjelfva. Ordet ekostnad innefattade i talarens tanke icke ersättning för traktamente eller bagageforsling. Han yrkade ersättningens bestämmande enligt hr ffvarssons alternativ n ir 2. Hr Rönblad ville bestämma ersättningen så, att den innefattade godtgörelse för de verkliga kostnaderna och föreslog att vid resa å jernväg skulle beräknas plats å andra klass, och å ångbåt hytteller mgsplats, i båda fallen med 5) procents förhöjning. AM möjlig sparsamnet med statsmedel borde iakttagas. Hr P. Auidersson från Blekinge instämde med nästföregående talare. Hr Hörnfelt yrkade bifall till utskottets förslag och fästade uppmärksamheten derpå, att om man toge i betraktande den skilnad i tid; som resor med de olika fortskaffningsmedlen förandde, så skulle man finna, att enligt utskottets förslag ledamöterna kunde anse sig hafva 10 rår om dagen till sin lefnadskostnad under resan, hvilket fortskaffningsmedel de än begagnade. Hr Jöns Persson från Kalmar län yrkade all möjlig sparsamhet och ville ha ersättningen för resa med skjuts bestämd till 3 rdr per mil samt öfrigt bifall till Ifvarssons förslag n:r 2. Hr Hierta framställde det förslag, för hvilket vi ofvan redogjort. Hr Östman ville helst bifall till utskottets förslag; hvarom icke till Itvarssons förslag nir 1. HAr Otterström var öfvertygad att det svenska skattdragande folket hade sin uppmärksamhet stad på andra kammarens blifvande beslut i lenna fråga. Grannlagenhet och försigtighet pjöde, att can ej bestämde ersättningarne högre in till hvad som öfverensstämde med hvad som I resan verkligen behöfdes.. Tal. trodde för rigt, i likhet med hr Staaff, att man först borle afgöra om representanterna äfven vore berätigade till traktamente under resan. För sin del rodde tal. att detta icke var förhållandet, ty srundlagen talade blott om resekostnaden. yrkade således bifall till Ifvarssons sednare alernativ, och han var öfvertygad, att hvar och en som vill göra besparingar kan göra det äfven ned det belopp som sålunda komme att bestämnas. Norrlänningar, som resa ned på klingande lädföre, lära ej behöfva begagna mer än en häst, ch tal. trodde att det icke ens funnes tvålnästar i redd i Norrland. Man nedsatte icke heller sin ira om man reste i andra kl ns vagn eller i along på ångbåt, och kunde således äfver der ara då man finge ersittning för 1i:sta klassens agn eller för hyttplats om resan skedde sjöledes. Ar Anders Jonasson (från Wermland) intämde med hr Otterström. Hr Ifvarsson fann hr Hjertas förslag mera ätlvist än det af honom sjelf framställda 1:sta ernativet, med hvilket det närmast öfverens. ide, och förenade sig således med nr Hierta. Hr KBemcehen yrkade bifall till det i hr Björn