Aftonbladet – 25 februari 1867, sida 3

stjernas reservation framställda förslag, som hade följande lydelse: Enligt min åsigt bör-resekostnadsersättningen utgå till det belopp resan betingat, ehvad skjuts, jernväg eller sjölägenhet begagnats. Denna ersättning skulle derför rättVv pligast utbeta om den ksg nligt den räkning h såagen, som är till resekos! äutigad, aflemnar. Någon revision eller anmärkning mot dylik räkning bör ej ega rum, emedan beloppet, som skall utbetalas, ej kan vara för högt upptaget, dåräkningen underskrifves af en riksdagens ledamot.? Tal. tillade, att han tänkte nog högt om andra kam maren för att vara öfvertygad. att ingen dess ledamot skule upptaga högre Lelopp än han verkligen utgifvit. Hr BRndberg önskade äfven helst bifall till hr Björnstjernas förslag. Hr E. Ersson från Gefleborgs län trodde att grundlagens mening verkligen var, att ersättning skulle lemnas äfven för lefnadskostnaden under resan. Yrkade antingen, att 10 rdr traktamente för hvar resedag bestämdes eller ock att utskottets förslag bifölles. Hr Rosenberg kunde cj begripa huru man kunde säga, att resekostnad ej skulle innefatta äfven lefnadskostnaden under resan. Han ville gerna iakttaga all sparsamhet, men man skulle ställa så till att rättvisa öfvades, hvilket icke skedde genom utskottets förslag, som då det tillerkänner ersättning för blott en salongsplats på ångbåt icke lemnar tillfälle åt den, som begagnar sådan plats, att derpå göra besparing till bestridande af resans öfriga utgifter. Yrkade antagande af hr Hiertas förslag. Hr Åke Andersson från Malmöhus län fann denna fråga vara af beskaffenhet att sätta kammarens ledamöter på prof inför folket och inför sina kommittenter. Man talade i allmänhet om arsamhet. Här hade man ett tillfälle att ådagalägga sådan. Tal. yrkade bifall till Ifvarssons andra alternativ och instämde för öfrigt med hr Otterström. Hr De Mare erinrade äfven om det vanliga yrkandet på sparsamhet i allt, och trodde att denna då äfven borde göra sig gällande då det rörde egen sak. Förordade Ifvarssons andra alternativ. Hr Witt ville erinra om det grundlagsstadgande, som bjuder, att riksdagsmän ej må deltaga i beslut rörande frågor, i hvilka de äro jäfviga. I denna fråga borde sålunda endast Stockholms representanter besluta. Hr Meijerberg, som erinrade att han var en bland dem, som af utgången hvarken hade nytta eller skada, trodde sig ej fela mot sparsamhetsgrundsatsen om han yrkade bifall till Ifvarssons första alternativ. Hr Reutercerona var af samma tanka som hr Witt rörande ledamöternas obehörighet att deltaga i beslutet, men ville uttala den åsigt, att med resekostnad äfven borde förstås traktamente, hvilket han önskade måtte bestämmas med 5 rår pr resedag. Hr Gumeelias upplyste, att första kammaren redan hade bifallit utskottets förslag och hemställde att under sådana omständigheter detsamma äfven måtte af denna kammare antagas. Ett ganska allmänt och ljudeligt instämmer! lät härvid höra sig och gaf en aning om hurudan utgången skulle blifva då en gång de tysta voteringssedlarne skulle skilja mellan de stridiga meningarne, Hr Beronius talade om hur brydsam saken vore och yrkade bifall till utskottets förslag, då han ansåg meningen vara att ersättningen äfven borde inbegripa traktamente. Hr Jan Andersson från Kopparbergs län yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Hierta sökte visa, att med beräkning af den tid, som åtginge för resan, ledamöterna skulle enligt det af honom framlagda förslag erhålla omkring 10 rår om dagen till lefnadskostnad, med hvad slags lägenhet de än fortskaffade sig. Hr Maren ansåg utskottets förslag böra antagas, då det nu hade utskottets och första kammarens auktoritet för sig. Hr Per Nilsson i Espö trodde att om andra kammaren, som saken rörde, ville göra några besparingar, bordo man ej låta derifrån afhålla sig af första kammarens beslut. Hr John Ericsson instämde i det af föregående talare framställda yrkandet, att det först måtte afgöras om ledamöterna voro berättigade till traktamentsersättning eller ej. vore de det :j, Så borde en sådan ersättning icke insmusslas fortskaffningspenningarne. Då man så ofta taåa e om sparsamhet, borde man ej försumma att vid detta tillfälle iakttaga sådan. Att första kammaren bifallet utskottets förslag, hade sannolikt skett af grannlagenhet mot medkammaren och borde ej utgöra skäl för denna att äfven röra detsamma. Förenade sig med hr Hierta. Sednare tillkännagaf talaren, att detta yrande berott på missägning, då han, enligt hvad ans anförande äfven antyder, ville bifall till Ifrarssons förslag nir 2.) Härmed var öfverläggningen slutad. Då vid propositionernas framställande votering begärdes,