Aftonbladet – 22 februari 1867, sida 3

historia. Der fauns ingenMin vän prisade af bjertat man och jag gladdes åt att höra det, öfvertygad att ett sådant fall just icke hör till de vanliga, der kanske en betydelsefull tystnad i stället råder i detta ämne. Vidare fick jag ull punkt och pricka reda på de inkomster rådmansbeställningen, den hennes man nyss emottagit i staden, lemnade; hurudant det umgänget var; huru stolt borgmästwin.uw: förekom och huru vänlig postmästerskan; hurudan skolan var, der dött: rarne gingo; huru dyra lifeförnödenheterna på det:a ställe föllo sig och slutligen hurusom tjenstefolket var sig ungefär likt här som annorstäles. Vore de bättre, menade min vän, som, sjelf ett under af raskhet, kanske i deta fall hade väl stora pretentioner, :kulie man kurna medhinna ailtsemmans sjelf. Nu händer det : It ibland att man mäste arlite hjelp och just i dessa dagar får jag bereda dig på att j:g kommer att göra n stor trasrevision. Tro dock icke, fortfor hon, leende, att du kommer att ha allt för stort obehag deraf. Det enda blir sit du, om du någongång går igenom kökskammaren, nödgas äse eländet för ett par minuter. Men jag ämnar alls icke beröfva dig mitt angenäma sällskop i anledning af trasverket, som jag för resten är ledsen att ej ha bunnit undanstöka före din ankomst. Jag skickar eft r gamla Bj rkan — fru Björk om man vill vara gentil — och anförtror henne hela slarfsylten. Det är en redbar och ordentlig gumma, som brukar gå ur hus och i hus och läka hålen på alla gamla linnen och strumpor och som aldrig finner sig belåtnare äc när trashögarne växa till små berg omkring henne, ty då vet hon att hon kanske i hela åtta dagarne har mat och dagspenning på ett ställe. Ja, hette