Aftonbladet – 22 februari 1867, sida 3

En ennen gång när j ar i sigte svenska akademiens pris, ag tu mig bättr till vara. Som sagdt: jag tänkte på min vän ai hela mitt hjerta och i detsamma svänode vagnen om höinet, rullade forbi önou ett par hus och så stannede den utanför trappan till det hus, dit jag kom — en tin eller något mera förr än jag var ta Men vid bullret af vagnen tittade ändå g. nast ett par ansigten ut senom rutan; det var min vän och hennes ena lilla dotter, och snart derpå stod hela familjen. kring vagnen. Jag toppade ur, tog min vän i famnen på sjelfva trappan och glade och belåtna skyndade v. in i den vänliga boningen, der all; var putsadt och fint och der ett med blommor klädt kaffebord angenärat vinkade sitt välkonimen. Efter skjutsbondens sffärdande och reskostymens upphjelpande slogo vi oss sed kring kaffebordet, jag i ett makligt soffhörn och min vän der nästintill, hennes hederlige man i gupgstolen och döttrarne på hvar sin lilla taburett. Det var så genomhemtrefligt. Min vän såg :å god och glad ut, och mannen så välfödd och belären. De hade för länge sedan öfverlefvat emekmånaden, men af deras hjertliga ord till hvarandra och en och annan i hemlighet utbytt nick kunde märkas att i bästa mening ?de tu voro ett?. Kom så efter kaffet lilla sqvallerstunder, den rädmannen — det var värden — fann sig. befogad att låta oss tillbringa allena, emedan han hufe ett ärende tll en bekant och tänkte dröja borta ett par timmar, eller kanske rättare: emeoan han, gift sedan åtta år tillbaka, kände damernas små fel, och svagheter och unnade dem fritt spelrum då de voro af någorlunda oskyldig art. Och det voro de, Jag hade snart reta