Aftonbladet – 22 februari 1867, sida 3

ltt eR-inmmrr mun Iden måttligaste beräkning hade förlorat läfven om de för ögovblicket synas ofattliga statssekreterare för krigsärendena) ordet och började den egentliga debatten med ett iängre skriftligt anförande. Han instämde jned grefve v. Schwerin deri, att en förlägenhet i allmänna rörelsen förefanns, och medgaf att orsakerna dertill borde sökas dels i Sverges politiska ställning från och med 1806, dels i utrikes handelsförhållanden under ssmma tid och dels i de administrativa åtgärder, som vidtagits på grund af ständernas fattade beslut vid riksdagarne från 1800 till och med 1812. — Men derefter underkastade han de slutsatser, som utskottet och dess ordförande dragit af dessa förhållanden, samt de förslag som afgifvits en grundlig kritik, vittnande om talarens stora skarpsinnighet, grundliga erfarenhet och öfverlägsna förmåga både alt höja sig öfver det iryck, som den för tillfället räI dande opinionen utöfvade — och att blicka in i framtiden. Han tvekade ej att uttala åsigter, som misshagade — åsigter, som längre fram vunnit fullt erkännande. Han klandrade att man blott hude ögat fästadt på den närmaste tiden, icke på de 10 förflutna årens krig och politieka skakningar, på de svåra missväxtären, på det felslagna sillfisket. Man förbisåg att jordbruket och bergsbruket, landets begge hufvudnäringar, genom krigen endast sedan 1808 och vid fyrtio millioner dagsverken. Invändas kan, vi hade ej bort inlåta oss i dessa krig. Visserligen, men svenskarne ba stora kripiska anor, och dessa måste häfdas, politien har äfven sina lagar, som tmäste följas, för mängden. Man förbisåg ait folkbristen, orsakad af krigen, höjde arbetslönerne produktionskostnaden å iksalster des, att odlingslusten ep tare tillgång på lån, men ati produkterna ej alltid kunde af köpsrne så bögt betalas, som de kostat i tillverkniog. Man hade klagat öfver lyx och ölverflöd, klegat öfver att ej statsmakterna uppträdt nog stäfjande, men mean förbisåg att de yllerligt restriktiva åtgärder, som vidtagits mot det relativa begreppet öäfverflöd, endast haft till följd at behofs tilliredsställande barat sig endra ut Statshushållningslärans hufvudregs! pmama Jandets behot mic nom eget område. j haodela betordrar vidt den moterbruar den kan sä och ordning i förnödenh områden, ne. dra, uppkom deln skapar Jans i han ns natur rvaf på aniv, och hanNyjema uvderbas ä må uttrycka mig, ett po i lecrar erediten, då bytes knas — men det är blott en kort tii Baron Wirsen visade derefter huru ou et dragit förvillande : slutsatser af ta kter, hvars uppställning utskottet cj zifvit sig tid att under-: söka; dessa xtrakter skola mera förvilla än gegr de da sideration citeras och i sitt nakia ski Man klandrade nu v tagna åtgärd, att e utsträcka n-derla regering heten; förut hade r, att icke än mera utvidg: wet i handelns SBe, klavdiats. Man förde regeringen till last att spanrsålsimporten blitvit gynnad. Skulle man då utsätta de fattica och arbetorne för hungersnöd för att utjewna handelsbalansen? Utskottet hade förordet varsanihet uti ingå endet af handelstraktater med främmande nationer. Ganske rätt. Men att såsom utskottet påyrkat, vid dylika traktaters afslutande säsom regel följa underlätta expori al egen, men försvåra imporien af främmande produkter?, så blef allenast verkan dera? aitinga traktater uppstodo, emeda mäste byggas på ömsesidiga, icke ensi fördelar. Erkännande nyttan af stora spanmålsupplag till förekommande af brist under missväxtår; varnade tal. mot åtgärdens ulltför vida utsträckning. Den enskilda epekuletionen skulle undergräfvas, och en dyr erf mg me AA GT HA AR enhet skulle lära att staten sä litet som möjligt borde inblandas i spanmäålshandeln. Lika villigt som ta-! laren understödde utskottets förslag att vik. 6 toalieoch kreaiurshandeln inom riket måtte k bli alldeles fri, lika bestämd: protesterade , v r han mot iaförseltörbud å sådana artiklar som tillhörde lifveis förnödenheter. Pröhibitiva messyrer äro ej för bgarne nyt tiga; de lifva gem ej, uan söfva dem, — Talaren genomgick alla utskottets förslag, k erkände att somliga voro välmenta, visade ls att andra vorn overkställbara, åtskilliga rent Ir dliga. Beträffande slutl: V ekonomiska journalen, så trodde tal. av. då d hvarje enskild person egde rättighet att id g i 8 n fe tryck yttra sig, och iidpingspressen redan egnade sin uppmärksamhet ät de ämnen som JI i journalen skule behandlas, vore det fullt tilifredsställande. Att nationen egde en ombudsman som vekar öfver allmän säkerhet och lagarnes efterlefnad, är nyttigt, men att inrätta eit ombudsmanskap for allmänna g opinion, roed ingen annan riktning än jour-t nalisters eget begrepp om det rätta eller e nyttiga, och ait denna ombudsman tillsättes (y af ständerna, skulle blifva gagulöst, möjliDb gen skadliet. Till sist erinrade talaren derd om, att hvad han yttrat borde betraktas som hans ?enskilda tankar? i den föreligsande a frågan. Grefve Carl Stellan Mörner erinrade att den af utskottet föreslagna bevillning på lkaffekonsumtionen (utöfver tullen på ssmmal vara) af bevillningsutskottet Pgillats, enär förstnämnde åtgärd ieke skulle medföra minskad import af kotfe, un blott föranleda till en ojemn och kanske orättvis beskattning. — Tal. tackade särskilda utskottet för dess stora arbete, trodde f de föreslacna åtgärderna EO SIRREE ONT SO En ennen gång när i sigte sven-!p ska akademiens pris, jag tu mig bättr. It till vara. te