Aftonbladet – 22 februari 1867, sida 3

ande rig som en flock sparfver, hvilka ef. er att af fotgängarn ba blifvit skrämda rån de på landsvägen utspilda sädeskornen och upp i närmaste träd, döck strax åter lyga ned så snart ljudet af den gåendes steg bortdött. Nu, började mitt ressällskap, oroligt läggande sin knotiga hand på min arm, skulle jeg ödmjukasi be att få stiga ur, för här i sränden strax bredvid är min systers lilla stuga, och jag vill så gerna komma dit gånde, så kan jag få stanna allt emellanåt ych gråta ut litet på förband... herre Gud, en inte på mänga herrans år sett sin ödelsebygd, kan en nock förstå att... Jag förstod och lät vagnen hälla och skjutebonden bjelpa ur den gamla, som förljupade sig i nigningar och öfverflödiga acksägelser och sade sig skola komma till nig om ett par dagar för att ytterhg ala några ord med mig om skjutsen, som wu ej kunde uppgöras, och så iörsvanun mitt :essällskap inåt : ränden med dröjande och stepplande steg samt sitt lilla knyt: — vari förvarade. hela heones jordiska egenlom — under armen, Icke kommer det öfverflödiga mammon att unga din själs vingar när du vecklar ut lem till den sista färden, tänkte jag, då ien framrullande vagnen undandrog henne för mina blickar, och så, efter att ha egnat den gamla ännu en delisgandets suck, öfvergick jag med den lätthet menniskonaturen nar ati tilloska ränga allt sorgligt, till det svära förestående mötet med min vän och aennes familj. Ja se, min vän är — och det borde jag a sagt i början — min vän är egentligen en Cyäninna, men som dette ord låter ;uvernantsaktigt, högtidligt och ledsamt, får väl grammatikan ursäkta denna lilla Csitt oppt.