Aftonbladet – 22 februari 1867, sida 3

das. Det onda måste kämpa mot det goda för att väcka tröst genom sitt nederlag eller fasa genom sin seger, och tilldess ettdera af dessa syften vinnes genom upplösningen måste stridslyckan luta än åt den ena än ät den andra sidan, allteftersom det ena partiet lyckats kufva en motståndare eller vinna en bundsförvandt i det andra. Allt detta är för författaren mycket svårt att framställa med sanning och konseqvens; och när hans resurser äro uttömda, när hans förstånd står stilla — då just är det så ofantligt vigt att tillgripa en lyssningsecen, som ställer allt till rätta, då det är nära att falla sönder, som upplyser den hallstarrige om hans misstag, räddar oskulden, försonar partierna, afslöjar brottet, röjer hatet eller kärleken — och .ramför allt lättar diktarens besvär — ja kanske gifver honom fulla hus, när ett helt konstverk i stället måbända hade gjort fiasco. Afven om vi kunde det ville vi emellertid naturligtvis icke utesluta lyssnandet ur dramatiken. En misstänksam eller samvetssjuk eller nyfiken person må gerna i ett skådespel lyssna och derigenom vinna resultater. Saken är då grundad i hans natur; gagnar den honom så har han derför att tacka, skadar den honom så har han derför att skylla sig sjelf; och enheten i händelsernas mångfald är derigenom på intet sätt upphäfven. Likaså kan lyssnandet fullkomligt berättigas på grund af personernas embete, yrke med mera, såsom hos en polisman, väktare, spion och andra vaksamhetens representanter. Författaren kan också med rätta låta de personer, han diktat, lyssna rå hvarandra, om han skildrar en tid eller förhållanden då detta var en betecknande vana; han kan låta den ena råda den andra att lyssna, och rådet må gerna efterföljas — må han blott aldrig låta slumpen råda öfver styckets gång, ty då blifver hans arbete allt utom ett godt drama! Då Shakspeare låter Claudius lyssna på Hamlets eamtel med Ofelia, belyser han dermed den fege mördarens karakter, utan ett förunna honom någon praktisk vinning ef det lömska försåtet; hvarjemte scenen grundar sig på en inrådan af Polonius. Jago tvingar Othello att på afstånd lyssna till Cassios bekännelser och lagar så att dessa tyckas angå Desdemona. Denna scen är ett mästerstycke! — Moligre må ingen anklaga för det öfverlagda lyssnande, som röjer Tartuffes nedrighet, och Beaumarchais är i sin fulla rätt, då ban i sina odödliga komedier tecknar en. vana, som var den tidens sed, och hvarförutan denna icke rätt san skildras. Såsom exempel på en förräffligt tecknad lyssnare ex officio kan anföras Hemodei i Victor Hugos dram ?Paduas yrann?. På det oriktiga, stundom rent ef enfaldiga, användandet af lyssningsmetoden io exemplen åter så talrika, att vi här unna framställa blott några bland dem såiom prof. En redlig man är af bofven? anklagad såsom förrädare. Tyrannen? kastar honom fängelse och dömer honom till döden. Förgäfves anstränger sig den fångnes väner för att uppdaga hazs oskuld; intrigen rasslar hop sig, segren står o h väger, och örfattarens uppfinnivgsgåfva letar efter ett yckligt slut. Då tillstärlles en rörande ecen vå eller nära afrättsplatsen; tyrannen lysser och det hela upplöser sig i festligt u: el. — ?Pere noblen? sliter Pälskearen? rån älskarinnan?, I fyra akter kämpar can mot hans jernhårda envishet, och den emte akten börjar så, att den sköna, tröstös, vill gifva sig döden. Lyckligtvis lyssar fadren på hennes: gripandeafsked till Iskaren och lifvet; hans fördom öfvervines, och de unga ?iå hvarandra?. — En iddare vill enlevera sin älskarinna ur en yrka, men hindlingen störes derigenom tt några personer inträda inom kyrkans furar för stt uppgöra en sammansvärjning. )e älskande lyssna härpå och fly sedan sina ärde: Den skönas fader, en af de sammanvurne, anklagar älskaren inför konungen, nen älskaren engifver i stöllet de upproiskes plan, och konungen vålsignar, rörd, uns äkta förbuud. Hvad skall man tänka m dylika ?det godas? segrar? Sådant och än värre är emellertid långt rån sällsynt. Stundom finner man lyssnanet tillämpadt äfven på monologen, ehuru enna blott undantagsvis — till exempel i De nygifta? — kan tänkas så att någon alar högt för sig sjelf. Då de flesta moologer äro den talandes, blott för åhöraen i salongen yppsede, tanke, är en vid avs sida i stycket uppträdande persons förimmelse deraf genom lyssnande naturligtis en orimlighet. — Lusispelet, som isedare tid så ofta baseras på idel ?missförländ?, har äfven derför kommit lyssnanet, såsom upplösningens medel, att florera isom ett ymnigt ogräs i komediens åker. — Uta finner man lyseningsmedlet til!gripet ist vid de tillfällen, som skola föreställas yönerligen hemlighetsfulla, hvilket gör miss reppet ännu värre. För parodien vore ett gisslande af dylika ramatiska foster tecksamt nog. Låt till xempel — för. att välja ett ämne a la mode en äkta man förklara sim kärlek för en ng flicka, som älskar en anvan. Hustrun, om lyssnat, finner visserbgen af flickans fslag att saken icke är farlig, men beslurr dock att kokettera litet smått för flicans älskara På scenen mellan dessa båda ;ssnar den stackars flickan, och bemödar g i en följande scen att åter befästa sin skares trohet. Pere noblen, som lyssnat, otar. dem begge med sin förbannelse, och , rjagar den unge lycklige. Men nu är det en äkta mannen som Jyssnat, och i följd eraf erbjuder flickan sin hjelp. Älskaren, om lyssnat, utmanar den äkta mannen på vell; men hustrun, som lyssnat, yppar i 2 monoiog — i femte akten, om man lycks komma så längt — huru allt är et Vann NA RAR pg AS Er a NR rr RT EEE