Aftonbladet – 22 februari 1867, sida 3

icke betagen vid utsi ten att se derna stor: artade pjes uppföras af ett troligea högst medelmåttigt sällskap, oskyldigt dyrkande Thslia i stadens rymligaete lada. Men v:d åsynen al baruens omätliga fröjd tystnade min egen : otvilja och hade väl för öfrigt aldrig gifvit sig luft vid en så vänlig inbjudning. Alltså: hietorien om trashjeltinnan glömdes för den gången och vi började att litet smått rusta oss i ordning till det väntade nöjet. Litetsmått,säger jog, ty i landsorien har man vid sådane tillfällen den klokskapen att göra en helt enkel toslett. Man går der åstad för att se på pjesen, icke för att sjel. beskådas; och Jen stor teatertoalett göri en småstad samma uppseende som en gammel ullsjal ekulle göra det på kongl. teaterns första red. Vi intogo våra platser på första bänsen — loger funnos irga — och en stund derefter anlände borgmöstarens i all sin glans. En borgmästerinna i en emåsted, rärdaste läsäre, det är något dei! Må iugen förtävka alt msn oftast på hennes högt burna panna läser ett skönt medvetande att vara stadens och ortexs förnämsta dam. (Här är na turligtvis ej fråga om residensstäder.) Hon var nog-artig att ställa några välvilliga ord till min vän och ett per dito till postmästerskan på andra siden, hvarefter hon för modligen ansåg sig ha uppfyllt allan räitfärdighet, tog upp sin lorgnett och beskå dade orkesterns trenne medlemmar, som gjorde sitt bästa för att utföra den då så modertia valsen: Med tårar uti sitt äga. Deras föredrag kunde också verkligen komma en musikolisk menniskas öga att tåras, det skall Gud veta. Borgmästerens lilla Apollo ef ond på orkestern, hvartill han också genom sitt nan.n kunde vara fullt berättigad, ovi bjebbade på ett ganska oförsynt