Aftonbladet – 22 februari 1867, sida 3

Utkast och inkast. IH. Om lyssnandets användande i intrigdramat. Då vi nämna ordet intrigdrama, mena vi dermed ett skådespel, hvari karaktererna företrädesvis framhållas genom de af dem i rask följd åstadkomna händelserna. Följdriktighet och harmoni mellan dessa är bär så mycket mer af nöden, som verkningen måste innebära och framvisa sin orsek, och hvarje händelse bör vara en bandling, naturlig och beteckhande för den som är dess yerkställare. Beklugiigtvis iakttvges detta, tynnerligen i vår tid, ganska sällan af törfatiarne, då hvad de kalla en intrig mången gång för granskaren visar sig sparare som en nyckfull lek sf den blinda slumpen. För att åstadkomma en pikant händelse låta de denna stundom strida mot den handlandes natur; en gripande sluteffekt vinnes ofta gecom öfverhoppande af åtskilliga händelselänkar; öfverraskningen spelar rollen a! despot och konseqvensen är hans slafviske tjenare, ja hans otler! Bland lyten, som bebäfia det moderna intrigdramat, är den i tid och otid anlitade lyssniogsmeloden ett bland de mest förarelseväckande hos åhörarne, likasom ett af e farligaste och mest frestande för författaren. Målaren behöfver för sin taflas intresse ljus och skugge, dramaturgen för sitt arbete likaså; han måste teckna ondt och god:, sorg och glädje. Men dessa få icke vara paralleler, som aldrig råkas äfven om de oändligen utdragas, ej heller få de fördelas i tvenne partier, som stå gent emot hvarandra utan alt någonsin semmanblan