Aftonbladet – 22 februari 1867, sida 3

sätt, ehuru borgmästerinnan, i hvars kiä älsklingen låg, bredde sin äkta sjal öiver hans lilla oppositionsgap. Kanske, min vän, hviskade borgmästaren tvekande, Svore det så godt att låta vaktmästaren ta ut Apollo?... En afvisande rörelse med handen åtföljd af en bestämd knyck på hufvudet tillkännaft för borgmästaren att bans förslag var ör tidigt väckt, Ridån prunkade med en bild af sångens svan, hvilken för vanliga ögön såg ut som en kråka, som sväfvade der för konstnärens räkning. Man kunde åtminstone säga alt. det ena var efter det andra. Kom så sjelfva pjesen, af hvilken jag va tyvärr har ett högst ofullständigt minne. Så mycket kommer jag emellertid ihåg att den tycktes vara afsedd att slå med häpnad och beundran. Om ändamålet bärvidlag ej venns riktigt, kom det sig kanske deraf ait ridderne icke förmådde hålla uppe sin vär. dighet, der de likt flädermöss oro fram och tillbaka öfver scenen med korta och urblekta mantlar, som hede allt möjligt tycke med. bakvändt kautva haklappar, de der flaxede och slogo til vid hvarje rörelse. Deras låoga, allt annat än rena kragstöflar af sämskskion, som de tydligen ärft af korpulentare företrädare, togo sig ut som byleor, ur hvilka de sammanvecklade blomblader ej förmådde bryta fram. MVidure vili jag minnas att på scenen en gång framställes. ett kloster med hel? förfallna murar och en dito trappa utför hvilken en procession af vunopor långsamt tågar. (Forts. följer.)