Aftonbladet – 21 februari 1867, sida 3

anlete såg ut som en fullskrifven runsten. Det var nöden och pröfningarne, som, dragit dessa hårda linier kors och Lvärs. Med Jlängtansfull blick och försakande min lät hon stundom sitt insjunkna öga förrra sig ned i det blå skrinet, med hvars rariteter hon säkert gerna velat formera närmare bekantskap. Hon var tuunt och torftigt klädd och bennes gråa hår fladdrade för den lätta morgonbrisen. :Stundom tog hon med darrande hand ur fickan någonting, som hon stoppade i mun och stundom hade bon ett ord otaldt med sin gamla näfverdosa. Hon såg sig säledes till godo på bäs.a sätt, äfven hon. Hvad hade drifvit den gamla ur den lugna stugvrån och ut på villande hafvet? Jag ville ha reda derpå och det lyckades mig äfven, ty gumman var språksam och öppenhjertig. 4Si, söta mamsell lillat, började hon med darrande röst, Gud må veta att jag gamla stackare helst suttit hemma. Vid sjuttio(em års ålder har allt reslusten förgått. Men si jag har tjent hos ett herrskap i sex och trettio år och sen hos deras barn i nitton år, men så dog dessa före mig och som di hade inga arfvingar och ingen förmögenhet heller, hade de inte kunnat tänka på mig, utan sä skulle jag på fattighuset, för si min lilla lön hade jag i många år satt in hos en rik patron, som skulle ge mej en ;å förfaselig ränta, men så gjorde hanl, konkurs? si, och så blef der inte ett öre fver. Och si lilla fröken, då grät jag så mitt. jga blef som det nu ser ut, men det var ett straff för jag örjde: det förgängliga l. nammon. Ja, si så skulle jag på fattighuet, jog vet inte om jag nämnde det....! Jaså, ja. Men si, som jag inte var barn