Aftonbladet – 21 februari 1867, sida 3

Jag skäms nästan att bekänna detjag var luktigt hung:ig, ehuru jag haft det uppyftande skådespelet af en strålande sol, ett olånande haf, skogbevuxna höjder, leende Jalar och en sjunkande stad — usla menniskonatur! vär förnekade du dig någonsin? Mätt och belåten uppsteg jag åter i det ria — hytter och celler ha alltid förekommit mig synonyma — samt lät mina blicsar speja omkring på fördäck, hvarest allid brukar finnas åtskilliga föremål att eflektera öfver. Trenne smålänningar med .värklippt, Jjust hår, randiga byxor och röjor, som slutade på halfva ryggen, sutto helt trefligt omkring ett blåmåladt matskrin, un fägnande sig med torkad färbog och dito hafrebröd, som bearbetades af devas friska hvita tänder. Helt säkert skulle ae upp till Stockholm med de oxar, som i sina provisoriska spiltor stodo på samma däck, äfven de, och tycktes ljupt begrunda meniogen med äångbåtsfärler. Kanske skulle dessa smålänningar, om pu i siv anspråkslöshet förfriskade sig ur matskrinet, om ett eller annat tistal af ir ha ett ord med i laget på sjelfva börsen hufvudstaden; kanske skulle en gång deras uar i hvita panacher, guldsmycken och dyrbara sidensläp trampa någon magnat på tårna under promenadpolonäsens underbara krumbugter i stora börssalen; kanske skulle deras döttrar en ging dansa med sjelfva prinarne — för smålännningar är ingenting omöjligt I Så tänkte jag i det jag åsåz deras glada h nyktra lag. Om dem behöfde ingen kymra sig; man kunde gerna spara sitt ptresse åt någon annan, som bättre bevöfde det. Och i så fall slapp man att gå ångt: Helt nära den småländska gruppen att en gammal gumma, hvars skrynkliga