Aftonbladet – 18 februari 1867, sida 3

stundom törmagan, och har man iätt sig den Iö nekad, så får man stanna på vägen, och det i hvarje god medborgares pligt att för det al männa bästa underkasta sig dylika nödvändig inskränkningar. Tal. ansåg icke förslaget vä I betänkt och yrkade derför afslag. Hr Rydin ansåg att staten bör ega de bäst möjliga embetsmän, och att det:a icke kunde a göras af religionen. Såväl luteraner som andr I bekännare kunde både ega och sakna de nödi egenskaperna, och redbarhet och fosterland kärlek vore icke något monopol, Det är ick den yttre trosbekännelsen som sammanhåler sta ten; religionen är en sak mellan Gud och men niskan, och täl. trotsade någon att kunna förka sta en person för hans religions skull. All goda och skickliga medborgare måste vara be höriga att användas i statens tjenst. Då folke kan ingå i sociala och civila förbmdelser me främmande bekörnare, så står ock deras använ damde1 statens tjenst på dagordningen. Denn: likställighet är också redan i flera europeis länder antagen, hvarpå tal. anförde fler: exempel. Tal. genomgick vidare och vederlade de an märkningar som af föregående talare blifvit fram ställde, anmärkande bland armat rörande profes sioner i österländska språk, att det ej kunde bl fråga om att en jude skulle undervisa i teologisl exegetik; och hvad Eyrkorätten angick; trodde icke tal. att en lärare med kärlek till sitt ämne kunde meddela några vilseledande. läror. Uni versitetskanslererna kunde icke gerna vara judar. då de väljas af konsistorierna,; och dessuton måste innehafva en mycket hög samhällsställ ning; samma förhållande vore med folkskolein spektörerna, som tillsättas efter domkapitlets oct biskopens hörande: Hvad farbågan för folkets missnöje angick, trodde tal. icke att folket skulle yttra missnöje med paragrafen, förrän man fåt! se tillimpningen deraf; Det borde då också väckt missnöj? i landet att främmande trosbekännare fingo rätt att besitta svensk jord. Rättvisan bju. der att alla svenska medborgare, lutheraner Och icke lutheraner, äro likställda i afseende på pligter och rättigheter; det är en pligt mot både dem och oss att tillse det samhöällighet råde mellan de olika folkklasserna; ochsdetta kan ej ske om en del af derh tro uteslutna från vissa rättigheter. Tal. var förvissad, att lagen skulle af;styrelsen med den varsamhet tillämpas, att den ej skulle sföta folkets ruligiösa känslor. Någon betänklighet not förslagets, ur formel synpunkt, antagande kurde ej förefinnas, då det vore oomtyisteligt, att nya val försiggått sedan detsamma blef hvilande. Yrkade bifall. Hr Beckman hade af den siste talarens ord funnit sig mer-styrkt i sina åsigter än rubbad; Han hade yttrat ått religionen ej inversade på en persons duglighet till embetsman, men detta stridde mot utskottets åsigt; som medgeratt den kan vara hinderlig för vissa embeten. Hvar vore då räddningen att söka? Deruti att kloka personer finnas som styra så till att grondlagen ej får gälla hvad den kan. Men detta är också orätt. Hvad den kristliga broderlighetewm angick, som skulle mana : till ätt bifalla förslaget. Så visste tal. också.i någon måtto hvadkristlig broderlighet är; men man borde icke deraf låta för: må sig att förspilla intressen, som äro af djup betydelse för folket; Svenska allmogen — tal. använde detta ord såsom en för honom kär benämning — vore icke främmande för hvad som här föreginge. ;..Den skulle ickerfinna -besynnerligt om en jude vore medlare i dess kyrkliga angelägenheter, först då han uppträdde i kyrkostämman, utan då S-stiftades. Hr Wierao anmärkte mot den påpekade brådskan med förslaget och dess oti lräckliga pröfning, att samma invändning hördes då det var fråga om att tillåta mosaiska trosbekännare besitta svensk jord. 17 å 18 år hafva förflutit innan något nytt förslag kommit å bare, och man har således haft. god tid att se hvart det leder. Hoppades att förslaget måtte godkännas. Tal. bestred att kyrkan icke eger något annat skydd än grundlagen; ty då vore det illa beställdt, Stode det så illa till, hjelpte inga frändlagspa. agrafer. Resultatet af de gjorda inkasten äratt nan vill vägra hvad man erkänner våra rätt Tal. erinrade om ett fall för icke så längesedan, lå en öfverdomstol ville tillegna sig en nyttig nedlem :af mosäiska bekännelsen; men huru detta Vt regeringen förklarades omöjligt genom grundagens bud. Man hade eägt, att det vare nödrändigt att foga sig i en sådan orättvisa. Men kall icke en sådan orätvisa kännas bitter för len, som deraf drabbas, Jä sielfra den utnäm: rande myndighetem ansettpersonen lämplig till n befattning och hans bekladande med denamma förenligt med det allmänha bästa? Det lmänna kan: ej undgå-att lida deraf, att de öf: erlägsna förmågor, som kunna finnas, ej få anändas. Den kristliga broderligheteus första bud r att-älska Gud: öfver allt och sin nästa som ig sjelf. Tal. hemställde huru man sjelf skulle änna det, om man i ett annat land tförvägrades Ågra rättigheterendast på grand atsin religiösa ekännelse. Yrkade-bifall. Frih. af Ugglas önskade för egen del en såan utvidgning som blifvit ifrågasatt, men an: åg den icke så högst nödig och nyttig, att man jerför? bördeantäga en ,; som alla ansett vara chäftad med fell I stöllet att uttalaven stör rundsats hade utskottet sökt specificera, och erföre hade förslaget blifvit odugligt. Om grundatsen vore i grundlagen uttalad och tillämpainen deraf gjorts beroende af särskild lag, hade en kunnat antagas. Tal. fästade uppmärksatneten på den oegentlighet, att bland undantagen ro uppräknade folkskolelärare, men ej lärare i eminarierna, hvadan det vore dem, som skola ilda folkskolelärare, medgifret att tillhöra anan religion. Detta innebar visst ingen fara, en vore dock ett fel i grundlagen. Talaren åpekade:derelter flera dylika oegentligheter, och emställde, huru varm. man än måtte vara för ken, om den vore så af behofvet, att man örde antaga ett förslag som vore felaktigt. Tawren förordade derför afslag, men önskade att tskoitet icke derför måtte låta frågan förfalla. Hr Nordström alfstyrkte förslaget i ettranföinde, som framställdes med så lågmäld röst; tt det från referentläktaren ej kunde fullstänigt uppfattas, helst talaren haren mycket Ogynnum plats, alldeles under läktaren. Så mycket ckte sig referenten höra. att tal. sökte. mycet lärdt såsom vanligt, deducera att den politisa friheten och samvetsfriheten äro mycket olika . sker, och att det ej var värdt att tala om rätt : san såsom princip, så länge grundlagen uppger trosbekännelsen såsom valbarhetsqvalifikaon, ty så länge ett enda dylikt stadgande i lag rekommer, förnekar. man sin egen sats. Tal, cktes äfven yttra något om, att man borde revektera folkets fördomer, samt derom att judars h katolikers ringa antal idandet gjorde den rågavarande åtgärden mindre angelägen. Hr Landgren replikerade kortligen hr Weerns förande och förnyade sitt yrkande på afslag. Grefve Ugglas nekade icke att en oklok til ttning af tjenster med främmande trosbekänre kunde ieda till olägenheter, och hade önat paragrafen annorlunda. Men en annan sak re, om den borde afslås, då den en gång frammmit. Tal trodde icke att folket skulle tycka n att många främmande trosbekännare blefve nämnda till embeten och tjeuster, men det inde icke nekas, att då staten upptäger dem m medborgare i fråga om bördor, så vore det kså rättvist att gifva dem lika rättigheter med dra medborgare så långt ske kunde. Och då 1; icke trodde meningen vara att tillämpa denna ragraf i vidsträcktare mån, än. som af stor icklighet fordrades, så lemnade han dertill sitt Al SANDRA RET me 0 RN Votering begärdes och utföll, såsom vi förut pun, med 58 röster för afslag mot 43 för biNea Lördagens aftonplenum. Lagutskottets utlåtanden n:r 12—16, 18 och 19 mt 24—31 med återlemnande af motioner såBPLEA JK KET ET ROR kk Rp UA