Aftonbladet – 18 februari 1867, sida 3

I möta samma svårighet som de dagliga tidningarne att få lämpliga referenter. ) Om tidningen icke blefve tillförlitlig, skulle 5 Iredaktören få en obehaglig befattning, ty man Ytskulle på den hysa stora anspråk, då den komI me att få en viss officiel karakter. ) Om en talare är missnöjd med de dagliga tidningarnes referater, så bryr han sig icke så mycket derom; en om i riksdagstidningen oriktigheter förekomme, skulle han känna sig manad att rätta felen, och tidningen skulle fyllas med reklamationer. M) Svårt vore också att med flera referenter återIgifva förhavdlingarne på en gång snabbt och ) tillförlitligt. Då kunde hända att dem ene refe:Irenten finge upptaga svaret på ett yttrande som hån ej kände till. och detta ginge svårligen för sig. — Om redaktören skall granska referenternas arbete, så fordras att han sjelf skall åhöra diskussionen, emedan det eliest blefve honom Tomöjligt att rätta deras misstag. Hvad kostnaIden angick, så kunde redaktörens och referendternas aföning beräknas till 6 å 8000 rår; tryck och papper i samrha format som Posttidningens, för en upplaga af 1500 exemplar till 105 rår för hvarje nummer, eller efter beräkning af 100 ark 10,50 rär utom de G å 3000 till Ming Talaren. hemställde vidare huru den skulle utdelas, om den skulle gratis lemnas åt riksdagsmän liksom bihanget till riksståndens protokoller. Utskottet hade antägit att den skulle säljas i bokhandeln och köpas af tidningarne för att såsom bihang kringsändas. Vid förfrågan hos tidningsredaktörer om de ville begagna sig häraf och använda den i t:ället för egna referater, så hade svaret blifvit att riksdagstidningen genom kostnaden för inköp, stämpling och omkostnader på posten etc. skulle blifva dem så dyr, att det j blefve Nyfkräna för dem att begagna den på annat sätt än att delvis aftrycka dess meddelanden. Således vore från det hållet ingen inkomst att påräkna, och talaren betviflade att någon sådan skulle vinnas genom bokhandeln. Så länge diskussionsprotokollen skola finnas, vore utan tvifvel billigast att trycka dem in extenso. Det enda som talaren ansåg lämpligt, vore att söka få diskussionsprotoköllen fört justerade och tryckta. Att refetera för allmänhetens räkning vore deremot bäst att lemna åt den enskilda företagsamheten och yrkade derför afslag. Frib. A. C. Raab hade flera gånger väckt motion i detta ämne, icke af något Rechthaberei, utan emedan det vore sorgligt att Sverge skulle vara det enda konstitutionella land, som icke gjort något för att låta diskussionen i riksdagens kamrar komma till allmänhetens kännedom. I Tyskland t, ex. kan man redan samma eller åtminstone följande dag få läsa föregående dagens förhandlingar. Såsom representant borde det vara en hvar angeläget att låta folket veta hvad man sagt. . Talaren yttrade sin tacksamhet mot utskottet för hvad det nu gjort till saken. Det hade visat sig vilja ändamålet, och då ville ta låren icke mycket fösta sig vid medlen. Talaren trodde att den:föregående talaren i någon mån öfverdrifvit svårigheterna. Åtminstone föreföll det i afseende på bastigheten både ömkligt och bedröfligt om icke riksdagstidningen med 5 nofarjer i hvardera kammaren -och en redaktör skulle kunna -komma ut lika fört som andra tidningar. I Frankrike: t. ex. finnes följande morgon förhandlingarne nära nog ordagrannt tillgängliga. Hvad åter angick tillförlitligheten, så vore det klart att med aktningsvärda personer till referenter, misstag visserligen vore möjliga, men att det likväl skulle vara bättre, att de ombyttes än om samma personer skulle sitta hela tiden, ty deras uppmärksamhet måste då naturligen förslappas; Vid 1840 års riksdag antog ridderskapet och adeln två referenter, för att i sammandrag uppfatta diskussionerna, och det allmänna vitsordet derom var, att de voro väl förda, och något missnöje förspordes ej. Reklamationer kunde väl någon gång förekomma, men icke ofta, och kunde då ej upptaga många rader, såsbm endast afseende en eller annan ordställning. Hvad angick invändningen att då fiera referenter. skulle tura om, den ene kunde få upptaga svaret på ett yttrande som han ej kände till, så hade talaren tänkt sig, att två och två i sender skulle arbeta, och den femte hopföra och aflemna deras anteckningar. Upplagans storlek blefve naturligtvis beroende på afsättningen; ty icke kunde det vara meningen att eljest trycka en stor upplaga och magasinera den i något arkiv. I fråga om kostnaderna hänvisade talaren till Norge, som med en befolkning af 1,700,000 invånare för detta ändamål kostat på sig 20.000 rdr alltsedan 1862. Under storiiögsperioden 1856—062 hade: man der till: och: med bekostat en större tidning med fullständiga referater, men den ansågs mindre lämplig, och blef mindre läst såsom varande för dyr. Man använde då 40,000 rår för detta ändamål. Det vore alltför möjligt att allmänna tidningarne ej funnpo sin fördel vid att taga några exemplar, och detta hade talaren icke heller påräknat. men yrkade i stället att tidningen skulle gbg till prenumeration ; och om den komme ut lika fort som de dagliga tidningarne, och det borde den kunna göra, så trodde talaren att prenumerationen skulle bli temligen betydlig, ty folket vill omständligt erfara hvad som föregår, men vilkoret derför vore att den ej blefve för gammal, utan komnie ut samtidigt med de dagliga tidningarne: Det vore skäl att försöka vid denna riksdag, och det hela vore en småsak; om det ej ginge, vore hr Fröman i egenskap af kanslideputerad i tillfälle att inkomma med ett annat förslag. Nåot vore ju i alla händelser bättre än intet, då tillräckligt antal stenografer icke finnes i landet. Frih. Cederström kunde ej inse fördelarne af utskottets förslag. Talaren hemställde till dem, söm flere gånger bivistat riksdagen, om de ansåge möjligt för en referent att återgifva en taares yttrande så, att han blefve nöjd dermed utan ändring. Om han icke finner sig nöjd, så nåste han likväl underkasta sig, emedan tidninsen bär officiel prägel. Yrkade afslog. Hr Fröman hade icke fått sina betänkligheer häfda, och erinrade att han icke kunde vara ädd: för besväret, emedan, detta ej blefve hans, tan berodde saken på att kanna få en skicklig edaktör, som vore beredd att underkasta sig både pesvär och obehag. Grefve Henning Hamilton upptog hvad som ttrats om svårigheten att höra ledamöternas ttranden, och fann detta praktiskt bevisadt dergenom, atten. föregående talare vändt Fy, en åthonom. Talaren perinrade alt ridderkapet och..adelns. försök i denna väg stranat på svårigheten att komma öfverens om sätet inom de fyra riksstånden. Då man utomands-på flere ställen på ett ellec annat sätt löst toblemet, hade utskottet nu icke ansett sig höra kjuta undan frågan. Och då intresset i landet r stort för, riksdagens förhandlingar, så är det epresentationens pligt att tillse huru det må unna tillfredsställas. Frih, Raabs första förslag om ett fullständigt tergifvande vore utan tvifvel fördelaktigas:. men Ore. omöjligt nu i anseende till bristen på steografer och fordrade dessutom åtskilliga snordingar på förhand. Man hade då tänkt på möjligheten. af ett samiandrag, som skulle hastigt och till billigt pris tkomma, och dermed skulle motionären åtminone till någon del vinna sin önskan. Och taren ansåg detta förslag vara den enda utvägen it vinna någon erfarenhet i ämnet, hvilken är bdvändig om: manceljest vill sjelfva saken. Det befarade ; missnöjet beror naturligtvis på ispröken. Det hale aldrig fallit talaren in att I sina yttranden ordagrannt återgifna, men hyederemot anspråk på att icke tillskrifvas motitsen i had han. itends Detta trodde han inna ske på den väg utskottet föreslagi; h rordade derför bifall. alk oe Sedan diskussionen förklarats slutad, begärdes tering. hvarvid ntckatteta txeolam Iö6e om få r q