Aftonbladet – 18 februari 1867, sida 3

Lördagens plenum, : Första kammaren. Öfverläggning om det hvilande grundlagsförslag rörande främmande trosbekännares rätt alt till flera befattningar utnämnas, öppnades af hr Björk med en förklaring, att han afsigt varit, att i detta ämne uppträda med et utförligare föredrag; men då han af sjuklighe blifvit derifrån hindrad, inskränkte han sig til att framställa några strödda tankar. Han först anmärkning mot förslaget var, att han ansäj det stridande mot den nya riksdagsordningen; betraktande af dess 64 S, som stadgar att grund lagsändringar först kunna ske efter tre års för lopp, hvaremot om detta förslag antogs, en så dan skulle vidtagas efter blott ett ärs förlopp. Tal. erkände gig tacksam för de wå första un dantag som blifvit gjorda för icke-lutheraner, mer ansåg det sednare blluör inskränkt, och önskade att der måtte tilläggas äfven lärareplatser i öster ländska språken. Om en jude skulle bekläda er sådan post, kunde eljest hända att han vid tol kandet af gamla testamentet gjorde det på et Sätt som skulle helt och hållet strida mot der betydelse vi tillägga dess läror. , Likaledesvore det högst betänkligt att låta en mosaisk bekän nare blifva professor i kyrkorätt, och man borde i allmänhet icke utan moget öfvervägande ingå på förslaget att bekiäda administrativa platse med främmande trosbekännare. Det kunde vars ganska osäkert, hvarthän det skulle leda i afse: ende på samhällets organisation och grind, om man företoge sig att småningom bortplocka dess grundstenar. Vårt land hår med dem länge varit lyckligt, och tal. hade svårt att tro detta kunna fortfara, om de toges bort. Teal. visste väl att man talade om att rättvisan fordrade, det medborgare som hade lika skyldigheter med de öfriga i ett land, också borde ega samma medborgerliga rättigheter; men kunde icke inse grunden dertill. Staterna skulle ej bafva uppkommit och utbildats; om de hyllat sådana läror. Med Amerika, hvilket anföras: eåsom exempel på motsatsen, eger ett annat för: bållande rum; det har befolkas genom kolonisation, 0. 8. v. Med afseende ä Sverge, der statsbyggnaden är nppförd på evangelisk-luthersk grund, hemställde deremot tal. till en hvar, huru det skulle sett ut med vår bildning, hvarthän det skulle tagit vägen, om man på konung Bigis: munds tid proklamerat denna rättvisans grundsats. Månne ej landet skulle blifvit ett rof för jesuiter, utan de hägnande skrankor, de gärdesgårdar Carl IX och Gustaf Adolf uppreste kring vår religion? Vi äro ju icke sjelfve kompetente till alla embeten, utan måste göra oss dertill qvalificerade; så ock de främmande trosbekännarne i afseende å religionen. Man har visserligen ansett att judar; och kristne skulle kunna förena gig om en slags humanitets-religion, men tal. erinrade deres mot om apostelns ord, att om de omvända sig, skall täckelset bortfalla, hvadan äfven i detta afseende det berodde på dem sjelfve att i fråga om tjenster göra sig likställige med landets öfrige inbyggare. Det är icke den flacka rättvisans.princip, utan grundsatsen om s:atens och medborgarnes sanna väl.som bör läggas till grund, och tal. tviflade på att judarne skulle finna sig lyckligare om de finge tillträde till embeten och tjenster. De hafva här i landet länge haft en lycklig tillvaro, de hafva kommit till en betydlig välmåga, och tal. var oviss om huruvida det kunde öfverensstämna med Guds plan att ännu mera lätta den obetydliga återstående tryckning, som blifvit dem ålagd såsom en straffdom; måhända är det hans mening att derigenom mana dem till en snarare uppfatting af den kristna religionens sanningar. Förut har det legat i försynens plan att hålla staterna skilda från hvarandra, men tal. erkände utt det nu såg ut som om den skulle följa en innan plan, utgående på ett närmande och sam: mansmältande. Religionsfrihetens princip kunde ga ett visst berättigande i denna synbara plan im staternas och folkens närmaide till hvaranIra; och då vi så länge blifvit bevarade mot irr: äror, borde vi ega styrka att stå emot och ej öpa fara att dragas ifrån vår kristnadlära, äfven m andra bekännare skulle intaga inflytelserika voster inom landet. Men tal.-trodde att vi ännu för litet besagnet len oss gifna nådetiden, att det funnes för litet it hos dem som kunna veika för den kristnalä an, att det alltid skulle bli en pröfning och att nången skulle falla, om dammluckan på en gång vorttoges. Såsom exempel härpå anförde tal. inglahd, som i detta ögonblick är öfversvämmadt f alla möjliga dissenters; och tal. ansåg derför om en lycka hvarje år som förflyter, innan denna darra ÖR öppnas: : På grund häraf yrkade tal. fslag. Hr Landgren kunde icke instämma i allt vad föregående tal. yttrat, och önskade intet behörigt skydd för svenska kyrkan. Men det ore nödigt att komma på en botten, der man unde känna sig trygg för framtiden. Tanken erpå synes hafva föresväfvat utskottet, men den innes icke i utlåtandet uttalad. Hvilken princip bör då följas? Enligt tal:s sigt den, att främmande trosbekännare ej få ekläda embeten som omeelbart ingripa i kyräns lif och styrelse... Man har således förgripit ). ig mot denna tanke, då man ej undantagit flera). å beskaffade tjenster. : Omkyrkan vöre skild från staten, på samma ätt som den mosaiska bexännelsen; så hade kyran ingenting att klaga öfver om alla tjenster : esattes med icke-lutheraner; den finge då stå sitt ast. Men nu är kyrkan baserad i staten, kyrans tjenare äro äfven statens, och en domare öma i både kyrkliga och civila mål. bland de poster, som icke voro undantagna, ille tal. nämna: akademiernas kanslerer, hvilka ock kraft: i o::s I kyrkans lif och styrelse enom uppri v al förslag till. besättande af ologiska lärarebefattningar. Om vi ville till: itta rabbiner, skulle säkerligen stort gny uppstå land judarne, och man: borde derför ej undra tt svenska kyrkan blefve missnöjd, om de teo pgiska lärareplatserna skulle förestås af judar ch katoliker. — Folkekoleinspektörerna äro icke eller undantagna, lika litet som lärarne i folkkollärareseminarierna ; och det föreföll sällsamt og, att främmande trosbekännare skulle kunna tnämnas dertill, då man besinnar att de förre ) blott skola inspektera utan i händelse af beof äfven instruera, — Ecklesiastikdepartements-ew betsmän handlägga kyrkans och skolans ngelägenheter,.t. ex. utnämning af pastorer i gala pastorat, och det vore underligt om till dana tjenster skulle tagas andra än duteraner. j heller kunde det vara med god ordning öfversstämmande om universiteternas lärare i kyrko tt vore främmande trosbekännare. Man torde bärvid invända,att det alldeles icke re meningen att tillämpa lagen på detta sätt, en tal. ansåg icke klokt att stifta grundlagar, r0pp att regeringen skulle ti a dem med skilning. Paragrafen skuile blifva ett brännärke på kyrkans panna, och detta vore icke tt. Tal. älskade henne som sitt lif. Det vore ed hennes väsende på samma sätt som med vinnans; den hade samma karakter, samma upa mystiska känsla, som måste behandlas ed urskilning.. . Hon kan missbruka sin makt. en hon kan också bidrava att förädla och lyfta Iket. Tal. yrkade således afslag med tillägg den önskan, att konstitutionsutskottet måtte komma med förslag till ny redaktion af i dan syftning, att embeten och tjenster som nedelbart ingripa i kyrkans lif och styrelse enst må bestittas med lutherska bekännare. Tal. r väl öfvertygad att förslaget ej skulle gerna nottagas af massan af folket, men ofdonae sig ke deröfver, då det vore fullkomligt rätt, att da medborgare som bo i landet, borde kärksfullt omfattas, dela folkets sorger och fröjr, samt småningom vinnas för evangebi läror. Hr Beckman förmenade att vi redan hunnit s: nska lånot på religionsfrihetens bana. att ganrr TT Ar DN a RE tr —MR MN RR An