Aftonbladet – 15 februari 1867, sida 3

—L Om ordnandet af folkskoleusdervisningen. Motion af hr P. Siljeström. Att den allmänna bildniogen — eller, om man vill, folkbildnicgen — endast i fria samhällen kan uppnå någon högre grad af utveckliog, är påtagligt; men för såvidt denna bildning är beroende af offentlig undervisning, kan man äfven i sådana slags samhällen icke motse några tullt tillfredssällande resultater i detta hänseende, med mindre undervisningsväsendet är ordradt på ett sätt, som öfverensstämmer med folkets politiska och sociala förhållanden. Tå grund af denna senning och med fästadt afs ende på de flera betydande förändringar i våra san hällsförhållanden, som inträffat under de sednast förflutna åren, får jag vördsamt föreslå några modifikationer i de allmänna grunderna för ordnandet af vår offentliga undervisning, öfvertygad att genom densammas antagande ganska väsentliga fördelar skulie vinnas. Jag afser härmed visserligen i främsta rummet folkundervisningen; men kommer älven att, i sammanhang dermed, i en ej osäsentlig pun:it vidröra elementarläroverken. Hvad jag härmed först går att omnämns, kan måhända synas vara af liten bety-enhet nog, efter det endast rör ett namn; men namnet står för en sak; och när saken är så framstående som i närvarande fall; förtjenar frågan om namnet allt afseende. Jag vill pemligen bedja att få föreslå ett fullkomligt afskaffande af sjelfva namnet Folkskola. I sjelfva verket ligger, efter min öfvertygelse, största hindret för folkskolans lyftning just i den omständigheten, att hon anses vara endast en skola för folket, d. v. 8. en skola för massan af nationen, men icke för de förraögnare och mera bildade klasserna, för hvilkas barn men asker att staten skall underhålla särskilda undervisningsanstalter med till en stor del samma undervisningssfer, men med större omsorg och kostnad organiserade. Sådant är nemlig n törhål andet i verkligheten, om än icke i princip erkändt, och så länge detta förhållande eger rum, så länge folket, i politiskt hänseende numera förenadt till en klass, likväl i -den offentliga undervisningen är skildt i två löger, skall man aldrig lyckas att hos den förmögnare och mera bildade delen af nationen väcka ett allmännare lifligt intresse för folkundervisningen; och utan ett sådant intresse åter är det å en annan sida föga sannolikt, ja till och med otänkbart att folkskolan skull kunna utveckla eig till någon högre grad ef fullkomlighet. Hon kommer under sådant förhållande att alltjemt i mer eller mindre mån bibehålla den karskter, som varit dess ursprungliga, nemligen den af en filantropisk anstalt, och kan såsom sådan svårligen få den lyftning, som en institution af så hög medborgerlig betydelse fordrar. Hon kommer under sådant förhållande mer eller mindre att lefva på nåd, både andligen och lekamligen taladt; och man har, bland annat, i förstrvämnda hänseende blifvit ledd till detta olyckliga spörjsmål om ett kunskapsminimum, som skulle vara nog för massan af folket, — något som, efter mitt förmenande, mycket bidragit att i sjelfva roten qvälva den uppspirande folkbildningen. På grund af hvad nu blifvit anfördt — och mycket mera ekulle kunna tilläggas, om ej, såsom jag har anledning tro, all vidlyftighet härvidlag vore obehöflig. — och då det är kommunen, som väsentligen har underhållet och vården af folkskolan sig anförtrodda, synes namnet folkskola lämpligast kunna utbytas mot det af kommunalskola, hvilket följaktligen är det förändrade amn jag tillåter wig föreslå. — Denna benämning antyder ingenting annat än skolans ställning i förhållande tlll kommunen, och