Aftonbladet – 13 februari 1867, sida 3

de gamla diktarnas höga ämnen och deras hänförelse i sjelfva utför.ndet, dela nu sin tid mellan förvärf, politik och de emåaktigaste gradationer ar den yttre formfulländningen hos skalder, hvilka, med undantag af den verkligt begäfvade Chr. Richardt genom sin flackhet aldrig kunna fi något djupare inflytande på sin nations andliga utveckling. Det är numera förnämligast från Norge, från en Björnstjerne-Björnson och en Ibsen, som nägon kraft och must kommer. Nä, men detta är dock något ganska oskyldigt, invänder man. — Kanske? Medgifvas bör dock att det estetiska intresset är något väsentligen formellt och om man finner att åtskilliga djupare, reella intressen ingalunda hålla jemna steg med detsamma, ligger det åtminstone nära till hands att misstänka det allmänhetens lifliga riktning ät det skönas gebit dertil varit medverkande. Sålunda är, för at blott nämna ett exempel, Danmark, äfver om man tar med i beräkningen resultaterna både ef Kirkegaards och Grundtvigs verk. samhet, näppeligen så djupt gripet af sam tidens vigtiga religiösa rörelser som Sverge. Ingen må drista sig att söka förringa er Hauchs, en Paludan-Millers, en Winthere en Hertz, en Plougs oförvanskliga skalde ära, men må också deras epigoner drick: djupt ur nationens verkliga, sunda lifskraf och i stäslet för att leka ett sångfågelslif : Bögeskovene uti lif och död sluta sig til de män, som föra de reella intressenas ta lan, dessa må nu en gång lyckas föra na tionens sak till seger eller ej. — Det rin ner mig i minnet, huru Horatius lefde sit lyckligaste lif, då kan som tribunus mili tum tillbragte aftnarre i vännen Bruti tält Men då man på slagfältet vid Philippi fam liken af Brutus och af Porcia, hens gemål Catos dotier, hvilka ej kunnat öfverlefv: republikens undergång, räddsde sig Hora tius för att seden äta segrarnes nådebrö: och slutligen i verldsberömda sånger pris: sin väns, Bruti, och den romerska friheten