Aftonbladet – 13 februari 1867, sida 2

nedföll den ene af besättningen, fiskaren Anders Pettersson, öfverväldigad af ansträngningar och köld, död på däcket. Med sjömannens pietet, som söker att snart sagdt med uppoffring af eget lif förskaffa cn afJiden kamrat hviloplats i vigd jord, lyckades man efter stor ansträngning att vid masten fastsurra liket, som i den starka kölden och öfverspoladt af hafvet snart nästan förvandlades till en isklump. De öfverlefvande funno emellertid, att de icke hade någon utsigt till räddning från lend, och om de längre dröjde i denna belägenhet, kölden skulle bringa dem döden. Den yngste och kraftfullaste bland dem, Cornelius Andersson, gjorde derföre ett försök att genom den upprörda sjön begifva sig i land. Detta skedde vid 8 tiden på nyårsmorgonen, således sedan de, öfverespolade af hafsvattnet och med sin döde kamrat vid sidan, tillbringat en hel förfärlig natt. Isvattnet steg honom upp öfver exlarne, men sedan han funnit att han icke kullkastades af vågorna, bar han på sina skuldror först den ene, sedan den andre af sina öfverlefvande karnrater i Jand, De sistnämnde voro då så maktlösa, att deras räddare måste leda dem fram och tillbaka på stranden, på det att de icke skulle domna af, för att sjunka i den sista d dliga sömnen, hvilken faller öfver förfrusna menniskor. På detta sätt måste de vandra omkring till kl. 11 på nyårsförmiddagen, då de observerades af es kustvakt, som anskaffade vagn och förde de förolyckade till närmaste boning. De blefvo der nedbäddade på vagnar och förda till Seeby sjukhus, hvarest de sedermera togos under läkarevård. Detta kunde också de arma fiskarena väl behöfva. Skepparen Auvdreas Pettersson bade fått alla fingerspetsarne affrusna, och äfven hans fötter voro förfrusna. Nästan likadant var de båda andras tillstånd. Båten blef emellertid vrak och fisklasten är bortspolad. Vistelsen i sjukbuset blef dem dock efter en månads tid för lång. Med en liten öppen båt, som de lyckats få låna i Steby, begåfvo de sig ut på den vågade färden tillbaka till sitt hem, oaktadt skepparen Andreas Pettersson ännu bar armen i band efter de skador han erhållit af kölden på sin sednaste färd. Ankomne sistl. torsdag i närheten af de svenska skären blefvo de likväl af drif is hindrade från att inlöpa. Lyckligtvis anträffades de af ångaren Göteborg, kapt. Höglund, i drif-isen utanför Wargö, och blefvo välvilligt uppiagoa och vårdade samt förda af honom tili denr.a ö. Exligt hvad de båda öfriga af Tärnans besättning sederm ra berättat om Cornelius Anderssons uppförande vid räddningstillfälle, skall det ha verit en bland de vackraste yttringar af sjelfuppoffring, mod och manlig kraft man skulle kunna bevittna; han är också en bland vår skörgårds härdade, friska och starka söner, om några och tjugo års ålder.? — Krigsrättsundersökning om ångkorvetten Orädds strandning. : I onsdags erbjödo vittnesberättelserna föga af intresse säger Biekingsposten. Det hufvudsakligaste var följande: Matrosen Svensson hade hört sekonden gifva löjtnant Puke befallning att efterse det ingen fick gå i låringsbåtarne, och att de som voro der skulle gå att afrödja kobryggan, hvilka order löjtnant Puke upprepade för det folk, som var vid låringsbå tarne. (Denna order, som gällde endast låringsbåtarne, men ej slup och barkass, säger äfven löjtnant Puke sig både hört och fullgjort.) Jungman Comstedt, toppsegelsgast, var den som bief ur barkassen upphjelpt af löjtnanterna Puke och Nordenskjöld. Comstedts berättelse, om slupens och barkassens inbördes läge, stred emot Sandbergs uppgift, hvilket föranledd en mycket lång diskussionp. Båtsman Wimpel hörde vakthafvande officern erinra utkikarne, att spana efter den väntade fyren, hörde sedan-en utkik varsko den med orden: en fyr, kranbalksvis om babord?, hvilket repeterades. Wimpel tyckes misstagit sig deruti, att han trodde, det den order som gafs att varsko chefen, var att varsko lotsen, som efter W:s förmenande, då ej skulle varit uppe, hvilket påstående motsades af Rylander och många andra, som sett lotsen vara på kommandobryggan. Båtsman Östgöte hade liksom Wimpel hört vakthafvande officerns befallning ett hålla god utkik, samt hade omkring 3 glas hört varskos en lanterna? ifrån toppen, samt kort derefter från baeken. åtsman Roddare intygade nästan detsamma, som den föregående, samt hade jemväl hört topputsikens rop repeteras. Jungman Rundqvist var den som hjelpte Sandberg upp; hade för öfrigt intet af vigt att tillägga. Båtsmännen Brax och Ädel hade hört utkikens rop ifrån toppen. Ädel hade dessutom, kort före påstötuingen hört topputkiken, båtsman Orädd, ropa: en röd lanterna förligare än kranbalksvis om styrbord, men hade ej hört detta repeteras. Adel såg äfven deita röda ljus, enligt hvad han påstår, före refningen, tycktes det vara stillastående. — Orädd vill minnas att skenet varit om babord. Båtsman Liflig var med att upptaga kabel åt barkassen enligt order, men vet ej huruvida kabeln blef använd. Hade hört beftallningen att ingen onödigt fick gå ned i båtarne. Liflig hade, EROS OAS AREA mr SÄTTA. hun 490959