Aftonbladet – 13 februari 1867, sida 2

Det finns det visst, men till ersättning finns det också tillräckligt med goda, som återställa jemnvigten mellan vågskålarne.? Och då tog Ia Pacline upp dig?? Jag måste tro det, eftersöm jag befinner mig här. Jag var snäll den tiden.? ?Ah! Bah !? Tack för komplimängen! Den hederliga qvinnan hyste medlidande med mig och mina grimaser.? Gjorde du sådana redan då?? ?Jaså, vi skola icke tala allvarsamt. Jag trodde det var menivgen? sade Mouchette, som höll upp emedan han kände sig sårad i sin egenkärlek geåsom berättare. Jag har orätt. Fortsätt din historia.? ?Derpå lade hon mig på det lilla sålubräde, som hon bar framför sig under bröstet och gjorde en tur med mig omkring les Halles. Bevars väl! Det blef ett helt kalas af kyssar, sockerbitar, dubbla sous, färsk fisk och friska grönsaker! Alla fruarne i les Halles förklarade att man icke kunde se något mera intressant än mig. Jag blef en god affär för mamma Pacline. Hon tog mig då och då med sig dit, och då jag ständigt surrade och var ostyrig, så gaf man mig tillnamnet Mouchette.? Förstår inte.? Lilla flugan? ), Ah! godt!? På det sättet gick det till att mamma Pacline blef min mamma. Jao har inte lemnat henne sedan den der morgonen, och vi finna oss godt deraf å ömse sidor.? Med undantog af några för en så föga snabbtänkt natur oundvikliga afbrott, hade la Cigale med den största uppmärksamhet lyssnat till gatpojkens ord. Hvad du nu berättar, gör mig godt i hjertat?, sade hen. ?Jag är nöjd att ha blifvit öfvertygad om att hon är en god och bra qvinna.? Ett hjerta af guld, helt enkelt.? Ja, men...? ) Petite mouche mouchette, liten fluga.