Aftonbladet – 9 februari 1867, sida 3

båda sidor om hans bufvud ända ned på axlarne. På hans ansigte lästes alla hans likars dödande passioner. Tviflet, bekymmerslösheten och cyrismen delade sig emellan hans sluga och lifliga sinne. Stundom fästade sig hans lifliga blick öfverallt på en gång, stundom gjorde han sig icke ens mödan att lyfta upp ögonlocken. Ett spefullt leende lekte beständigt på bans bleka läppar. Hane röst var skarp och skärande i ögonblick af stark sinnesrörelse, men vanligen släpig och enformig. Orolig eller. oroad, slående eller slagen, var hvila hans afsky. Hans armar och ben tycktes realisera det länge rökta problemet om ett perpetuum mobile. Han insög med välbehag röken af en cioarr för en sou, hvars aska brände bonom p: läpparne. Trots årstidens stränghet var denne gosse klädd i ett par gråa och mycket för korta bomullsbyxor, hvilkas söndriga kanter lemnade tilllälle att se hans ben, som voro röda i följd af kylan. : Skor med tjocka skarpskodda sulor hängde på hans fötter. Hane magra axlar voro icke skyddade mot käölden, snön och regnet af annat än en 8 ndrig blus, öppen öfver bröslet. Detta prof på produkten af alla hufvudstadens laster fruktade hvarken Gud eller jjefvulen, hvarken köld eller värme. Blef han sjuk, så gäckades han med helsan; var hen frisk, så hånade han sjukdomen, Men hade ban en skjorta, han som icke hade några strumpor? Hvad brydde han sig derom! Han hade rökat slut på en cigarr och tände på en ny. Hans mössa af läder, med sön