Aftonbladet – 9 februari 1867, sida 3

-Jenda och i det längsta isfria hamn, sor lgenom fortsatta bemödanden dock slutlige skulle kunna erbjuda sökerhet äfven fö I vinddrifvare och nödställda fartyg, då Wisby boernå vid denna anläggning städse fåt sina åtagna och fullgjorda arbeten vid a! Isyningarne af vederböraide fallt godkända och då någon försumraelse å städens sid licke kan anmärkas; borde väl detta sam Ihälle och den provins, hvars medelpunk Idet är, af det allmänna kunna hoppas någo! I hjelp eller lättnad i och för sin sedan 20 å I pågäende hamnbyggnad, som årligen sluka alliför stora eummor af stadens små, snar I beklagligen uttömda tillgångar, hvadan och utskylderna i betänkligaste mån ökats fö dess invånare. Derföre, och då staden tillvaro på det allvarsammaste hotas af dett: byggnadsföretag, hysa vi den ödmjuka för hoppning, att den nya riksförsamlingen må lyssna till Wisby stads och hela Gotland: bekymmer i och för denna hamnbyggnac och kostnaderna derför, på det att ej öns småningom stigande förkofran må härigenom alldeles afbrytas. Ty om Wisby ej har er god och säker hamn, kan ej någon jem: förbindelse underhållas med moderlandet. och då kan ej beller landtmannen med nö dig säkerhet och fart afsätta sina alster, hvilket just under förra året genom då ökad ångbåtsförbindelse med fastlandet gifvit anledning till de gladaste förhoppningar. — Men det är onekligen flera omständigheter, som göra att Gotlands invånare ej äro fullt be låtna, och hvari de önska rättelse: så fingo våra ombud vid sednaste riksdag afsleg på deras begäran om ansleg till ett nytt landshböfdingehus i stället för det . nuvarande, som är olämpligt och der isynnerhet embetslokalerna äro för små och trånga samt fuktiga och kalla; och vi sakna allmänt förlusten af vårt folkskollärareseminarium, hvilket, i anseende till de många egna förhållandena här, säkert var för oss nödigare än dylika anstalter äro det för andra stift. Men den hårdaste och obilligaste behandling, som Gotland lider, är dock den förlust som dess hospital i Wisby fått vidkännas, eller derigenom att dess inkomster af några hundrade tunnor säd, eller dess värde, årligen utgått från Gotland för aut genom k. serafimerordens-gillet användas på fasta landet, och så har dermed gått långt utom mannaminne. Det är likvältydligt att de gåfvor, som här på Gotland i äldsta tider gilvits åt eländiga sjuklingar, aldrig efter gifvarnes vilja kunde vara ämnade att användag för andra ändamål, t. ex. i Norrland, utan endast och allenast för sjuka på Gotland: samt att de fordna katolska klostrens och hospitslernas egendom så mycket mindre kunna inses indragna till det allmänna genom kung Gustaf I:s reduktion, som Gotland den tiden ännu var under danska krocan. Men hospitalisdirektionens klagomål i alla tider öfver denna orättvisa hafva alltid varit spillda för döfva öron, och våra ombuds riksdag efter riksdag upprepade framställningar om rättelse deruti Jika fåfänga. Skola vi då ej af tidens stigande upplysniog och billighetskänsla en gång få rättvisa och ändring i denna sak? Då vi anse det vara af största vigt för det helas väl, att den stora allmänheten får något veta om landsoriernas behof och billiga önskningar, anse vi det för en fosterländsk pligt, attha yttrat detta, eom derför må stöta ingen; och vi hoppas, att den folk sära styrelsen och den nya riksföreamlinsen, upplysta af en, fosterlandssinned i ningspress, må lyssnh till några välmenta ramställningar i dessa ämnen, af hvilka en lel sånnerligen äro af största vigt för hela äderneslandet och ej blott enskildt för Gotand, hvilket, med sitt löge, sina många vijar och sund, som äro lämpliga för starka : vamnanläggningar, samt för sitt milda lufttreck och flerfaldiga naturförmåner, hvilka! innu mest ligga obegagnade, vetterligen är n nagel i ögat eller en ganska önskvärd ;odbit för andra, som för dess egande nänga gånger blodat dess str nder. — Der öre, när de särskilda landsorternas folk efva trygga och belåtna, ör rikets mnärvaande tillstånd och dess framtid också mest äker.