Aftonbladet – 9 februari 1867, sida 3

lra kammaren såg man två tältsängar, hbvarlera försedd med en halmmadrass och ett irblekt täcke. Ofvanför den ena af dessa äcrgar sömde sig i halfmörkret ramen kring ett porträtt, som var doldt af ett fordom rönt, numera nästan gult stycke tyg. Bredvid d2 samtalande stodo två tennbäare och en butelj på en pall. Mannen ver ungefär trettiofem eller fyrio år gammal. Hans hårda, ekarpt utprägade drag, med ett lömskt och lågt uttryck, ngåfvo en instinktlik vedervilja. Han var slädd i blå kamloftsbyxor och en väst med tora röda och gröna rutor; en mössa af itterskinn, som trots den qväfvande värnen från kam nen var neddragen ända till ögonen, dolde en del af hans ansigte och ans hand lemnade aldrig blyknappen på n bastant knölpåk, som hvilade mellan rans. ben. Den yngre, en sannskyldig produkt af Paris gator, född emellan nedläggningen af örsta stenen till en barrikad och det sista inytnäfsslaget vid ett slagsmål vid barrieerna, utgjorde typen för en at Barbiers leka rännstensungar, och tycktes säga till var och en som betraktade honom : Se noga å mig; hvar slutar baraet? hvar börjar nannen? På frågan följde en uttrycksfull grimas, om helt och hållet ledde den uppmärksamnaste observator på villospår. Rak som en nyplantferad poppel, mager om en spik och rörlig som qvickeilfver, ned en mun som gick upp till öronen, och sarnerad med hvita, skarpa och bungriga änder, en uppåtsträfvande näsa, grå och ysande ögon, skakade denna problematiska arele sin hvälfda panna midt emellan ett apskratt och ett glas bränvin, så att en nassa af blondt!: hår föll i oordning på