Aftonbladet – 9 februari 1867, sida 3

;I på den obildade beväringsynglingen. Det bli först efter en längre tids erfarenhet, som Jäfven han, till följd af att han genom di seciplirens makt nödgats trotsa faran, för värfvar det lugna modet. Under krigets fortgång framstår säkerligen många blanc beväringen som blifva armåns yppersta soldater, dess prydnad, och som med heder komma att fylla befälsplatser. En förändring med indelta armån skulle jag gerna medgifva, nemligen den att sol. daten icke såsom nu antages för obestämd tid, utan för 20 år, chefen obetaget attläta ett begränsadt antal, efter denna tjenstetid, rekapitulera, Derigenom vunnes den fördelen att, i händelse af krig, det funnes ett stort anfal exerceradt och ännu krigsdugligt manskap i landet att tillgå för fyllande af inträffade vakanser. Jag anser icke troligt att denna förändring skulle betydligt försvåra armåos rekrytering i fredstid, ty erfarenheten har visat, att det ofta inträffar, att manskap, som med beröm tjent omkring 20 år, begära afeked af omtanka för framtida utkomst, e2lldenstund de då kunna få förmånlig tjenst såsom jordtorpare eller dylikt, då deremot den utnötte gamle soldaten endast bar att emotse fattigdom och uselhet på sin kraftlösa ålderdom. 4:0. Man torde vidare säga: Både befäl och manskap tänka för litet på tjensten; de hafva andra sysselsättningar, som fängsla deras tankar. Månne icke samma förhållande inträffar med hvilken arm som helst om den under 11 månader af året är permitterad, d. v. 8 icke är i tjenstgöring, och som, hvad befälet beträffar, är så svagt aflönad, att det för sitt lifsuppehälle måste söka biförtjenst, vare sig genom landtbruk, landtmäteri och dylikt. Detta kan afböjas endast gezom förlängd exercis, bättre lönevilkor för befälet och uppmuntrande afmilitärisk sysselsättning, som skall beredas af staten och öfvervakas af den högre krigsstyrelsen. 5:o Och slutligen torde man säga: Vi hafva icke råd att bekosta ökade exercislagar, ökade löner och krigsöfningar af alla slag. Ja! då står det bedröfligt till! Hafva vi kommit så långt, att, då det är fråga om all vara eller icke vara en sjelfständig stat, i erkänna oss icke hafva råd att välja det örra alternativet, då må vi icke offra ett re på vårt försvarsverk, utan afvakta tiden lå en främmande makt tager hand om värt rma fosterland och nog torde uifiona lämvor att utpressa gärder, vida större än dem, ri icke velat offra för vår frihet och sjelftändighet! — 8 —