Aftonbladet – 9 februari 1867, sida 3

1 det första rummet, som låg närmast trappan, var allt oordentligt, huller om buller; i det andra märktes en viss prydlighet, som visade spår af flydda bättre dagar. På dörren till denna bostad stod skrifvet med sex tums höga bokstäfver och den mest fantastiska ortografi: Enkan Pacline, handlar med grönsaker året om, spår i kort, går ärenden i staden, uträttar allt som hör till hennes yrke. Och längre ned med mindre stil, men med samma suveräna förakt för franska aga. demiens ordbok: Var god och ring på hartassen. I sjelfva verket hängde der en hartass på indan af ett snöre. Men med bästa vilja i verlden och hur mycket man än ringde, så kom ingen menniska, och detta af ivå goda skäl: först och främst emedan näston aldrig någon fanns inne i rummet, och för det andra emedan vid öfre ändan af d.n omnämnda tråden cke fanns ens skymten af någon klocka. Undantagsvis befunno sis emellertid två personer i detta snuskiga rum, i det ögonblick då vi inträda der, nemligen en man och ett barn om 1tolf eller femton år. Sittande på målade trästolar, nära en slödhet kemin, hvarpå en panna full med ratten kokade, förde de ett lifligt samtal ned hvarandra. Utom de båda omnämnda trästolarne, kaninen och ett masksiunget hord, uppfyldt Vf namnlösa paltor och alla slags grönseker, aknade detta första rum helt och hållet nöbler. Genom den halföppnaa dörren till den an