Aftonbladet – 9 februari 1867, sida 2

ÄTTER ATURTIDNING. imehåll: Fredrika Bremer, Hemmen i nya verlden; ny upplaga. — E. Fries. Sverges ätliga och giftiga svampar. — Af Trolle och Hägg, Minnen och anteckningar från korvetten Gefles expedition. — Westerberg, Den engelska språkmästaren, — Litteraturoch kopostnotiser. remer, Fredrika, Hemmen i Nya Verlden. 1 Andra upplagan. Sammandrag. I, 2.1s Stockholm, P. A. Norstedt Söner, 1866. 11 Pris: 5 rdr rmt: , f i 4 t j Utgifvandet af denna samma nragna upp: aga af de ryktbara resesKiidringarne anse i vara ett särdeles välbetänkt företag. redrika Bremer var i den äldre upplagan, :! om alltid, den sympatiska qvinnen, sier-:! kan med det stora, brinnande bjeriat; men won skattade ock i de tre digta volymerna cke så litet åt qvinliga skribenters vanliga vagbet för mångordighet, i all synnerhet pm egna sentimanger, och sin lätthet, att iksom af sin personliga godhet inlägga något sodt öfverallt. Hon märkte icke, svenskan, let redan bedagade fruntimret, att broder Jonatban är en ganska fiffig berre, som ler han gissar, att det kan blifva fråga om utt) skildra hosom och hans land, mutatis mutandis arrangerar samma skådespel, som let, hvarigenom gunstlingen kom OCathavina II att tro att bon under sin berömda eriksgata genom sitt kejsardöme reste i ett land af idel välsignelse och lycka. Märkte hon någon gång litet oråd, fann hennes välvilliga hjerta alltid några försonande utväger. Icke vet jag?, säger hon någon städes, ?om jag får rätt lära känna amerikanarne; men visst är, att hvad jag får lära känna af dem är vackrare och älskvärdare än hvad jag lärt känna annorstädes i verlden. Då så många resande se och öra väsen af deras fel, så är det väl biligt att någon får framför allt lära känna deras dygder. Och dessa fel — sävidt jag ännu sett deras nationalfel — kunna alla förnämligast hänföras till folkets ungdomslif. I många känner jag igen just mina egna ungdomsfel, frågvisheten, bristen af besinning, af uppmärksamhet för sig och andra, skrytet o. 8. v.7 — Men jemte de antydda bristerna fannos i de tre banden så mycken kärlek, så mycken divivation, så mycket af den svartkorst att upppfatta och å ergifva scenerier och framkalla bilder, som endast besittes af verkligt poetiska naturer, att man mera beklagade än ondgjordes öfver den barlast af höga pannor, tänkande? ansigten, älskvärda misser Oo. . Vv. 0. e v., som tyngde det hela. I den nya upplagan har man sökt borttaga denna barlast. Mean bar dermed icke förgripit sig på en litterär personlighet; ty förslaget till den förkortade upplagan utgic från författarinnan sjelf, och utgifningen ombesörjdes på ett grannlaga sätt, under hennes egen ledning, af en känd litteratör, Denna upplaga, som verkligen är ett sammandrag, icke den gamla upplagan med blott mekaniskt bortkli, pta afdreg, fi tan elit tvivel sin stora publik; den är för öfrigt nära hälften så billig som den gamla och företer ett utmärkt yttre. De utgöra i alla fall, dessa skildringar, ett af de mä. kvärdigaste arbeten i vår sed: nare litteratur. Denna impressionabla, räörliga, kärleksfulla qvinna ertappede på sitt omedelbara sätt mycket, som skulle undgått reflexionsstarka män och vetenskapl.ga observatörer, månget icke för mängden märkligt drag, som i sjelfva verket ofta utgör en hel andlig profil. Hennes beskrifningar gifva alltemelian den läsande visioner. I hög grad förfriskande är det, om vi så få säga, kärlekens mod, som genomgår hela arbetet. Hela reseföretaget varen dristig handling af henne, med henues vanor och vid hennes år — hon, som icke föreföll sera ämnad till turist än hvilken som helst af dessa våra gamla tonter, som kneppt töras gå öfver gatan. Den stora vestern, slaibyarne om natten, icke ens besöken hos allahanda religiösa sekterister, som ätmin stone borde estetiskt skrämt skildrarinnan af Presidenten och hans döttrar, det komfortabla, harmoniska Hemmet 0. 8. v., kunde fubba hennes tillförsigt. — Men hvad 2ngår Amerika oss? Författarinnan svarar: Pangår oss icke ett stort folk, trettio millioner inenniskors framtida öde? Angår det oss icke, om en stor del af vår verid sjunker eller stiger i sedligt värde, iapdligt och intellektuelt lif? Och om detta folk är med vårt eget djupt förbrodradt i religion, i kärlek till individuel och samhällelig frihet, i samma idealer lör lifvet, i dygder liksom i fel: om genom folkvandringens säkra instinkt och okufliga drift dess jord till en del blir vår jord, hem för våra hyddor — månne icke detta folks och denna verldsåels öden i allra högsta grad angå css? Dessutom, på en tid då ordet och tanken spänna sina elektriska och elektriserande trådar mnari sagdt rundt om hela jorden, då våra tidniogar dagligen tillföra 0e8 underrättelser från alla verldens delar och länder, från yttersta östern till yttersta vestern, från norra till södra poleirkelo och nejder bortom dessa, och förbinda oss sålunda med våra medvarelser af alla folk, färger och slögten; då är det sannerligen tid för den enskilda menniskan att gå utur sin cell, sin lille krets, sitt sjelfviska jag, draga endan i en verld af större intresse och söga: jag är menniska och intet menskligt -bör vera mig främmande. Detta är icke blott rätt och gott: det är upplifvande, stundom äfven lyckliggörande.? Upplsgan är ieke blott förminskad, den ör äfven förökad, nemligen med sit Bihang, som, oafsedt dess värde för öfrigt, får särskildt värde såsom den sista gäåfvan från den hädangångva författarinnan. Detta bihang innehåller en liflig och varm skild:ing gaf upphofvet till och utvecklingen af de mean RANE Tr RR