Aftonbladet – 7 februari 1867, sida 3

KUPcCE IUinCcras at en enda Ielstagell SKOITAd, vVOLt tj;cn kanske inne att se sig något tillbaka för att undersöka hvilka orsakerna kunde vara till ett så olyckligt förhållande. Talaren tillstyrkte bifall till andra kammarens framställning. Hr Tornerhjelm ansåg, att den begärda utredningen icke borde förvägras, och att det vore oklokt att afslå den, då det icke kunde förnekas att jordbrukarens ställning är mycketsvår. Förordade derför nedsättandet af ett särskildt utskott. Hr Bennich var öfvertygad, att det skulle verka skadligt, om någon undandroge sig att lemna sitt biträde aft få en utredning anställd. Yrkade bifall. Hr Ekenman tyckte att, om man också icke trodde på något synnerligt resultat af den föreslagna undersökningen, detta dock vore det minsta riksdagen kunde göra i den vigtiga frågan. Det föreföll som ett hån mot den allmänna opinionen, då man svarade att den föreslagna åtgärden är I grundlagsvidrig, och majoriteten inom kammaren tycktes också vilja gifva sitt bifall dertill; grannlagenheten bjöd dessutom att kammaren ginge denna önskan till mötes, utan att derför eftersätta sin pröfningsrätt. Hr Arrhenius ville fatta sig i största korhet. Jordbrukets svåra belägenhet vore ett faktum, och talaren ansåg det vara helt klart, hvad som härvidlag vore kammarens pligt. Talaren ville derför tillstyrka inbjudningen och skulle glädja sig om kammarens bifall dertill blefve så enhälligt, att ingen votering hehöfdes. Frih. Bildt hade för egen del gerna velat bifalla förslaget, enär han icke hade någonting emot en belysning af ämnet, och gerna skulle af grannlagenhet velat instämma i andra kammarens beslut, som tillkommit efter en långvarig debatt, men kunde dock nu icke göra det, emedan han fann förslaget icke vara grundlagsenligt. Gjorde man sig reda för hvad motionären velat, så befunnes det, att i den del af hans framställning, som i talarens tanka innefattade det egentliga yrkandet, fordrades en utredning och ett förslag. Så uppfattad hörde motionen till tillfälligt utskotts handläggning. 1 särskilda mellanmeningar i motionen talades åter om bankovinstens användande och om obligationers utgifning. Betraktades dessa yttranden såsom framstäl!da förslag, så hörde frågan dels till bankoutskottets, dels till statsutskottets områden. Nu vore visserligen sannt, att frågor, tillhörande de ständiga utskottens behandling, kunna till särskildt utskott hänvisas; men här företedde sig den omständigheten, att speciella föreskrifter äro lemhade för behandlingen af frågan om bankovinsten, hvilken fråga således icke kan grundlagsenligt ryckas från detta utskott, och saken kan heller icke hjelpas på det af hr Hessle antydda sätt, genom sammanträde mellan bankoutskottet och det särskilda utskottet, ty riksdags-. ordningen vet icke af några sammanträden mel-. lan ständiga och särskilda utskott. Talaren trodde emellertid. att den af hr Hessle åsyftade utredningen skulle i alla fall kunna vinnas antingen genom bankoutskottet eller genom ett tillfälligt utskott. Af en sådan utredning väntade sig talaren visserligen ej några positiva resultater, men det vore i alla händelser nyttigt att folket finge veta huru den nuvarande ställningen uppkommit, en ställning, som kännes tryckande icke blott för jordbruket, utan i fullt lika hög grad äfven för stadsmannanäringarne. För sin del ville han nu ej inlåta sig djupare i sjelfva ämnet, men ansåg sig böra såsom sin öfvertygelse uttala, att orsaken till den nörvarande förlägenheten hufvudsakligen är att söka i den omständigheten, att man lagt sig för vidt ut. Den rika penningströmmen för några år sedan var konstlad, framkallad dels genom krigshändelser, dels genom allmänna arbeten och stora lån, som på en gång indrogos. Källorna ha nu sinat ut, och det var helt naturligt att den beklagansvärda ställningen inträffat. Om man ville anslå särskilda medel åt jordbruket, hvem skulle. då betala dem. Förmodligen den del af folket, som icke är jordbrukare. Men månne dessa befinna sig i en så lycklig ställning, att sådant kunde anses rätt? Hvad angick förlagslån, så trodde talaren att jordbrukets behof deraf skulle vare biclnt, om från hypoteksbanken erhölles lån, afpassude för så lång tid, som erfordras för odlingar och anläggningar, att återgälda derpå nedlagda kostnader. Yrkade afslag. Fiih. A. C. Raab. Den föregående utmärkte tal. hade antydt en önskan att kunna bifalla andra kammarens beslut om tillsättande af det särskilda utskottet, men derjemte förklarat, att han funna sig dertill hindrad af formella betänkligheter. Tal. ansåg att några hinder icke borde kunne finnas, sedan behofvet deraf blifvit med stor talang ådagalagdt. Om tal. skulle lyckas undanrödja betänkligheterna, hoppades tal. derför att kammaren skulle bifalla inbjudningen. Ty här var icke fråga om hr Hessles motion, om den hör till-ena eller andra utskottet, utan endast om andra kammarens protokollsutdrag, deri det hette att andra kammaren beslutit nedsätta ett särskildt utskott af 14 personer, 7 från hvardera kammaren, för att föreslå vidtagande af åtgärder till afhjelpande af jordbrukets finansiella nuvarande betryck?, samt hemställde huruvida första kammaren ville förena sig om samma beslut. Man behöfde således icke besvära sig att vederlägga moiiverna, utan endast fästa sig vid hvad andra kammaren beslutit, nemligen nedsättande af ett utskott för vissa åtgärders vidtagande. Månne ej allt hvad den föregående tal. sagt om behofvet deraf var fullt tillämpligt? Frib. Sprengtporten var öfvertygad om, att under riksdagens lopp det ofta skulle inträffa, att kamrarne stadnade i olika beslut rörande vigtiga frågor; men han trodde det vara ganska olämpligt om den ena kammaren skulle vilja upphäfva sig till censor öfver den andra i formfrågor. Om kammaren skolat pröfva framställningen i första hand, kunde meningarne-varit delade, om frågan borde remitteras till ständigt, särskildt eller tillfälligt utskott, men då det nu endast gällde en inniudning från medkammaren, borde den biallas. Hvad sjelfva saken angick, så delade tal. deras åsigt som ansågo att det betrycka jordbruket har rätt att fordra hjelp. Om man hade anledning tro att grunden till detta beiryck låg i sjelfva lagstiftningen, så vore det en pligt att undersöka och ep felen. Om man derföre kastade en blick på orsakerna, så funne man att under ett tiotal af år landet ej kunnat med värdet af egna produkter betäcka värdet afsin konsumtion af utländska produkter; detta förhållan de kunde icke fortfara utan stora Jån, som föranledde en vexeltillgång, grundad på skuld. Följden deraf blef öfverimport, banker uppstodo, der kapitalisterna kunde placera sina penningar på bättre vilkor än hos jordbrukarne. Dertill kom räntans frigifvande, hvaraf uppstod penningbrist och hög räntefot, som betingade en nedsättning af fastighetsvärdena. Verkan deraf på jordbruket är klar, och jordbrukaren kom i en sådan ställning att han fick lika svårt att bibehålla sin jord som att realisera den. Hvad botemedlen avgick, ansåg tal. sig ej nu böra derom yttra sig, utan hänvisade till sina motioner i samma ämne: hoppades visserligen icke att ställningen skulle kunna förbättras genom nya lån ; skulle sådana likväl bli nödvändiga, borde de användas varsamt och med minsta möjliga skada. Hvad talaren nu yttrat, var ingenting nytt, utan grundade sig på varningsord, som talaren förut uttalat vid 1862 och 1865 årens riksdagar. De förflögo då iluften, och fara vore att så skedde äfvem nu. De sednare årens finansåtgärder stödde sid på några såsom ofelbara ansedda statsekonomers satser. Men statsekonomien är en vetenskap, som, då den förflyttas från katedern till det praktiska området, mäste tillämpas med varsamhet och i öfverensstämmelse med hvarje särskildt