Aftonbladet – 7 februari 1867, sida 3

RIKSDAGEN Gårdagens plenum, Första kammaren. Debatten af hr Hessles motion. Diskussionen öppnades af hr Ekman, som efter motionens uppläsning icke kunde finna att der yrkades något annat än nedsättande af ett särskildt utskott. Men till ett sådant kunde icke andra frågor hänskjutas än de som skulle tillhöra något ständigt utskotts behandling. Förevarande fråga kunde således endast tillhöra ett tillfälligt utskott, och borde ett sådant begäras genom särskild motion. Talaren yrkade derföre afslag och hemtade ytterligare stöd derför i föregående riksdags föreskrift huru frågan om bankovinstens användande bör behandias. Hr ftasselrot ville utgå från ett per axiomer: att jordbruket vore landets modernäriovg; att om I denna lider, det hela deraf tager skada och att jordbruket för närvarande befinner sig i on lidande och tryckt ställning till följd af bristande förlag och penningtillgång. Talaren hade visserligen hört uppgifvas, att I det icke vore jordbruket som befunne sig i en tryckt ställning, utan jordbrukaren; men detta vore väl endast ett talesätt, emedan det väl vore uppenbart, att om idkaren af denna näring till följd af bristande rörelsekapital befunne sig i en tryckt ställning, som förlamade hans verksamhet, sjelfva näringen deraf skulle lida. Andra funnos, I som jäfvade denna sanning under uppgift att jordbruket aldrig befunnit sig i ett mera blomstrande tillstånd än nu. Detta ville talaren medgifva, om man toge ett steg tillbaka. Han ville emellertid besvara denna invändning med en fråga: Hvad hade varit orsaken till att ja bruket under de sista decennierna stigit till en förut icke anad höjdoch vunnit en utveckling, som vore jemförlig med de högst kultiverade länders? — Orsaken vore att söka i den rika penninetillgång, som under denna tid stått jordbrukaren till buds och hvarmed han riktat jordbruket och landet. Men med orsaken upphörde äfven verkningarne. Den rika penningström, som under dessa år tlödat öfver landet och befuktat dess näringar, hade nemligen dels utsinat och dels tagit andra riktningar, så att den nu ginge jorbrukaren förbi, lemnande honoum i brist och förlägenhet, som förlamade hans verksamhet. Talaren insåg att till den nuvarande förlägenheten funnes många och kombinerade orsaker, att för de flesta ej funnes någon bot, utan att jordbruket finge reda sig sjelf med de hjelpmedel, till hvilka jordbrukaren blifvit hänvisad — sparsamhet och arbete. En orsak qvarstode dock, som kunde och borde afhjelpas, och denna vore att jordbrukaren, i fråga om möjligheten till förlag. och rörelsekapital, genom banklagstiftningen, sådan den sig utvecklat, vore försatt i en undantagsställning. Om det icke kunde nekas. att hvarje näring och icke minst jordbruket vore i behof af förlag och rörelsekapital, i hvilken ställning befunne sig då jordbrukaren i förhållande till detta behof? Före 1852 hade till jordbrukets gagn varit afsatta omkring 8 millioner rdr ur den gamla fastighetslånefonden — till amorteringslån åt jordbrukarne. Detta hade icke varit bankmessigt, hette det, och fonden blef indragen. Jordbrukarne hade bildat hypoteksföreningar för indragande af lån till amortering af gamla skulder och till förlag. Detta fann man vådligt för rikets kredit. Man tyckte icke om att jordbrukaren ville emancipera sig från penningväldet, och hypoteksföreningarnes verksamhet stäcktes genom inrättandet af hypo: teksbanker, å hvilka till yttermera säkerhet äfven sattes kapson genom bestämmande af en fix ränta för dess upplåningsrätt. Sedan jordbrukarne på detta sätt blifvit bundna gjorde man räntan fri för korta papper och inrättade enskilda banker i nästan hvarje liten stad och följden blef den manlkunnat förutse, att kapitalisten, som naturligtvis hellre togo 10, 12 för att ej säga 25 procents ränta för sina pengar i bankerna än 6 proc. af jordbrukaren, lösgjorde sina kapitaler ur fastigheterna och insatte dem i bankerna, hvilka med dem bedrifva en rörelse, som säkert varit ganska nyttig för den större rörelsen, för handel och näringar, hvars idkare äro betjenade med korta papper och pengar på kort tid, men som är fö:störande för jordbrukaren, hvilken ej inhöstar mer än en skörd om året och som ej, utan den största olägenhet, kan fyra gånger om året uppvisa det lånta förlaget i bankluckan. Det vore i detta olyckliga undantagsförhållande motionären ville söka bot, genom de förslag, han i likhet med motionären framställt om åstadkommande genom hypoteksvanken af ett inhemskt obligationssystem, till underlättande af hvilket han föreslagit att till hypoteksbanken borde öfverlemnas den gamla fastighetslånefonden, inflytande medel från upphörande filialbanker samt bankovinsten, hvarjemte han. begärt en utredning af de förhållanden, som vållat den närvarande förlägenheten, och hvilka medel borde användas till dess afhjelpande, dervid han åberopat de utvägar dertill som han föreslagit. Man har invändt att denna fråga icke tillhörde ett särskildt utskott, utan borde hänvisas till ett tillfälligt; men då frågan om användande af fastighetsläånefonden och filialbankernas skulder samt bankovinsten utom allt tvifvel hörer till bankoutskottet, vore det klart att säväl frågan härom som om den begärda utredningen huruvida det vore gagneligt att dessa medel ställas